"Alla stora sanningar börjar som kätterier."- GB Shaw
HOME
Följande artikel publicerades i tidskriften SALT nr 3, februari 2000

Förintelsen finns invärtes i eder

- En hädisk betraktelse över vår nya
statsreligion

(SALT , nr 3, februari 2000)


Den 26-28 januari ägde en stor internationell konferens rum i huvudstaden, kallad Stockholms internationella forum om Förintelsen. Att säga att den uppmärksammades i medierna vore ett understatement. Konferensen dominerade under åtminstone en vecka nyhetsbevakningen, opinionsbildningen och kulturdebatten.

Inte minst kom Förintelsen, som den beskrevs och tolkades av konferensens tyngsta talare, att användas som ett sätt - ja, det bästa, det absolut nödvändiga sättet - att förstå och värdera skeenden i samtiden, alltifrån etniska motsättningar i svenska förorter till Jörg Haiders politiska framgångar. Därvidlag var konferensen inte nyskapande, men utgjorde definitivt den hittills mest kraftfulla lanseringen av Förintelsen som världsbild.

Det är en världsbild som inte i första hand är historiskt, eller ens ideologiskt, grundad. "Levande historia" var en återkommande fras, men nya historiska rön lyste med sin frånvaro under konferensen. Istället var det uppenbart att seriös historieskrivning här som mest var utgångspunkten för retoriska manövrer. Efterhand tillät sig somliga kommentatorer - i sammanhanget faktiskt förvånansvärt många - att yppa en viss trötthet över det floskulösa inslaget.

Samtidigt visade de att de inte förstått vad konferensen egentligen handlade om. Retoriken var inte tom, den rymde ambitioner som går längre än historievetenskapliga syften; längre än politiska program.

Denna jättekonferens låter sig bäst förstås som ett slags kyrkomöte för vad som i praktiken nu blivit det efterkrigstida västerlandets nya statsreligion. Liksom kristendomen är Förintelsekulten en lära som förkunnar att frälsning är möjlig endast för dem som bekänner sin skuld och är beredda till bot och bättring. i Förintelsekulten är det inte Jesus Kristus som frälser världen genom sin offerdöd på korset. Istället är det den historien igenom pinade judenheten som möter sitt Golgata i de nazistiska koncentrationslägren, och genom sitt ojämförligt stora lidande frälser mänskligheten till en ny världsordning, i vilken demokrati och respekt för människovärde skall råda.

Inte minst kom Förintelsen, som den beskrevs och tolkades av konferensens tyngsta talare, att användas som ett sätt - ja, det bästa, det absolut nödvändiga sättet - att förstå och värdera skeenden i samtiden, alltifrån etniska motsättningar i svenska förorter till Jörg Haiders politiska framgångar. Därvidlag var konferensen inte nyskapande, men utgjorde definitivt den hittills mest kraftfulla lanseringen av Förintelsen som världsbild.

Det är en världsbild som inte i första hand är historiskt, eller ens ideologiskt, grundad. "Levande historia" var en återkommande fras, men nya historiska rön lyste med sin frånvaro under konferensen. Istället var det uppenbart att seriös historieskrivning här som mest var utgångspunkten för retoriska manövrer. Efterhand tillät sig somliga kommentatorer - i sammanhanget faktiskt förvånansvärt många - att yppa en viss trötthet över det floskulösa inslaget.

Samtidigt visade de att de inte förstått vad konferensen egentligen handlade om. Retoriken var inte tom, den rymde ambitioner som går längre än historievetenskapliga syften; längre än politiska program.

Denna seger över ondskan är emellertid alltid hotad, och därför måste vi ständigt erinra oss det judiska lidandet i koncentrationslägren, döden i gaskamrarna. Alla västerländska folk måste också erkänna att de har syndat genom tankar, ord, gärningar och underlåtelser. Förbleknar detta skuldmedvetande kan nämligen det ofattbara återupprepas: vi får aldrig glömma, det kan hända igen.

Dödslägren blir vallfartsmål för inpräntandet av dessa sanningar hos ungdomen. Överlevandes vittnesmål - höjda över normal källkritisk och vittnespsykologisk granskning - förmedlar Förintelsens budskap i klassrummen. I denna Ievande historia" måste betoningen ligga på det "levande"; en personlig och starkt emotionell upplevelse av insikt. En omvändelse helt enkelt.

Man kan påpeka det groteska i det ständigt upprepade påståendet att det har gått ut alldeles för lite information om Förintelsen. Sanningen är att svensk skolungdom idag knappt har historiska kunskaper om någonting annat. just Göran Persson är f ö ansvarig för att historia avskaffades som kärnämne i gymnasieskolan.

Man kan påminna om att kommunistregimernas terror, som varit betydligt mer omfattande och drabbat långt fler människor, knappast berörts överhuvudtaget. Hur många skolungdomar får lära sig om Katyn-massakern? Hur många känner till utrotningen av ryska och ukrainska bönder, massakrerna på tyskar i östeuropa efter kriget?

Man kan peka på hyckleriet i talet om att göra upp med det förflutna, när det överallt i samhällstoppen, även i Perssons regering, finns människor som har haft alltifrån ett djupt engagemang till allmän sympati för kommunistiska terrorregimer.

Göran Persson regerar dessutom med stöd av ett illa reformerat kommunistparti, vars ledare ännu viftar bort de sovjetiska förbrytelserna. Därför är det direkt motbjudande när statsministern mässar om vikten av att bekämpa historielösheten.

Allt detta låter sig sägas - och bör sägas. Men det är samtidigt att skjuta bredvid målet. Om man inser att Förintelsekonferensen och även projektet Levande historia appellerar till religiösa känslor och behov, då inser man också att rationella invändningar inte biter.

Sannolikt skulle - som framförts i debatten - ett jämförande studium av olika folkmord vara en mer fruktbar utgångspunkt för historieforskning än Förintelsens påstådda unicitet. En ung kyrka och dess adepter har emellertid bara förakt till övers för sådan ekumenik. Trosföremålet tål inga jämförelser.

Förintelsekultens religiösa drivkrafter utesluter naturligtvis inte att det även föreligger andra motiv och intressen. just för att Förintelsekulten de facto gör anspråk på en sakrosankt status blir det angeläget, om också kontroversiellt, att kunna granska dess krassare aspekter. Med andra ord: Vem gynnas?

Initiativet var Göran Perssons eget. Vad som ligger bakom statsministerns engagemang är ganska uppenbart. Det har gnagt den ambitiöse mannen att ständigt få höra om sin obetydlighet och oförmåga i internationella sammanhang jämfört med företrädare som Carl Bildt eller Olof Palme, och det finns inte så många sätt för den knappt ens engelskspråkige Vingåkers-sonen att placera sig på världskartan. Utrikespolitik förstår han inte så mycket av, men han har förstått att det finns mäktiga krafter som tycker att det aldrig kan ges tillräckligt mycket uppmärksamhet åt Förintelsen. Och att han här funnit en arena där hans politiska konkurrenter inte vågar kritisera honom utan tvärtom tvingas bedyra honom sin vördnad, är säkert en källa till stark tillfredsställelse.

Alf Svensson gjorde för all del ett karaktäristiskt försök att bjuda över Persson i salvelsefull historiemoralism och på samma gång chikanera statsministern. Med anledning av mediehysterin kring "avslöjandet" att några hundra svenskar deltagit i andra världskriget på tysk sida, antydde Svensson att Sverige inte var värdigt att härbärgera ett evenemang som Förintelsekonferensen, om man inte först mer grundligt biktade svenska (läs: socialdemokratiska) försyndelser.

Persson torde dock inte ha några problem med sådana krav. Tvärtom: bruna fläckar i Folkhemmet är en god ursäkt för helrenovering. Perssons drag av gammaldags, maktfullkomlig kommunalpamp får inte göra oss blinda för att eliten i svensk socialdemokrati av idag har mer gemensamt med Blairs politiska projekt än med folkhemsbyggarnas visioner och ideal.

Att förankra systernskiftet det faktiskt är fråga om i väljarkåren är dock problematiskt. Att skambelägga Folkhemmet som nazianstucket gör det lättare för (s) att kapa oönskade band bakåt i tiden. Den som tror att Göran Persson generas av brunmålningen av Folkhemmet har misstagit väljartaktiska överväganden och personlig framtoning för solidaritet med den gamla socialdemokratin.

Inte bara i Sverige utan i alla de västländer som befinner sig i demografisk, social och kulturell turbulens ger Förintelsekulten maktmandat åt de politiska etablissemangen. Förintelsekultens demonologi - det nynazistiska hotet - legitimerar att rättssäkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter inskränks. I Sverige är den processen i full gång. Så kan man marginalisera, och om nödvändigt kriminalisera, kritiska opinioner som bärare av Förintelsens virus. Ständigt upprepas budskapet, att den som inte restlöst accepterar massinvandringen, eller "det mångkulturella samhället" bär inom sig samma ondska som resulterade i förintelselägren.

Hur anstötligt det än kan tyckas att omnämna det, har Förintelsekulten i högsta grad även en ekonomisk sida. För hur kan de västerländska folken göra bot? jo, framför allt genom att generation efter generation fortsätta betala till judiska organisationer och direkt eller indirekt till staten Israel. Framför allt är det naturligtvis Tyskland som har fått betala för sina gärningar, men nu har turen kommit till de andra västeuropeiska länderna att betala för sina underlåtelser.

Totalt handlar det om mångmiljardbelopp som utverkas från regeringar, banker och andra företag. Det kallas kompensation för Förintelsen, men exakt vart går pengarna och efter vilka principer? Med tanke på pengars korrumperande potential finns all anledning att granska transaktionerna närmare, men här har journalistiken hittills gjort halt.

Vilka andra förföljda och fördrivna folk kan, mer än ett halvsekel efter en oförrätt, räkna med ens en bråkdel av den kompensation som den judiska världskongressen, med USA i ryggen, drivit in från europeiska regeringar de senaste åren? Vem ska kompensera det fördrivna palestinska folket?

Förintelsekulten är tillräckligt etablerad för att denna artikel av många läsare kommer att uppfattas som djupt anstötlig och brännmärkas som hädisk - eller med nu gängse terminologi som hetsande, hatisk, antisemitisk; så sjukt är nämligen vårt debattklimat att all kritik - om den riktas mot fel håll - kallas för "hets" eller "hat".

Det räcker idag inte att acceptera nazismens brott mot det judiska folket som ett historiskt faktum, det räcker inte att fördöma det som avskyvärt. Förintelsekulten avkräver oss långt mer än så: den gör anspråk på den slutgiltiga sanningen om Förintelsens innebörd och hur den skall gottgöras; den vill införa tankeförbud och (mental och pekuniär) betalningsplikt.

Det måste inte - får inte - accepteras okritiskt. Ett samhälle där människovärdet verkligen respekteras även utanför de makthavandes ihåliga högtidstal, förutsätter medborgare med ryggrad nog att vägra offer åt statens nya gudar. is

 

(SALT , nr 3, februari 2000)

 

Radio Islams Kommentar:

Historieforskning
är en vetenskap


Historieforskning är en vetenskap. Åtminstone borde det vara så, även om denna gren får nöja sig med lägre status än kemin och fysiken. Det finns t.ex inget Nobelpris i historia. Men de Nobelpris som finns markerar inte bara vilka vetenskapsgrenar som är de förnämsta. Genom valet av pristagare framhävs det år efter år att de mest förtjänta forskarna inte är de som försvarar gamla "sanningar" mot nya upptäckter och nya teorier. Det är tvärtom de forskare som har lyckats revidera vår uppfattning om vissa förhållanden som anses ha gjort mänskligheten den största nyttan.

Även historikerna sysslar med att få fram nya rön och infallsvinklar, med andra ord att revidera vår föreställning om historiska förlopp. Det är oftast svårt att snabbt avgöra om en ny historisk teori är bättre än den gamla, det brukar klarna först efter en period av kritik och diskussion (precis så var det också med relativitetsteorin). När det gäller historiska fakta är dessa ofta fullt begripliga även för lekmän som därför själva kan ta ställning till olika teorier.

Genom TV har vi fått veta att den brittiske historikern David Irving har lagt fram nya uppgifter beträffande koncentrationslägret Auschwitz. Men vad han fått fram och hur han fått fram det får vi inte veta just något om. Vår TV är en lika mäktig opinionsbildare som Hitler var för tyskarna. Och denna statliga TV låter oss veta i stort sett bara att Irving är "revisionist", vilket påstås vara detsamma som historieförfalskare. Detta är inte stort bättre än att tyskarna på sin tid fick veta att Einstein var en judisk vetenskapsman, något som påstods vara liktydigt med charlatan. Båda påståendena är naturligtvis helt orimliga. Alla historiker är ju "revisionister" mer eller mindre. Vanligare är att en historiker låter sina förutfattade åsikter påverka valet av källor så att objektiviteten går förlorad. Därför behöver all historisk forskning underkastas kritisk granskning, och sådan granskning kan i många fall också redovisas i massmedia.

David Irving och Robert Faurisson har reviderat många historiska föreställningar i sina böcker - alltid med omsorgsfull redovisning av källorna. Det borde inte vara svårt att hitta felen i hans framställning. Att bara utan vidare påstå att han saknar all grund för sina påståenden är ett hån mot tittarnas intelligens. Det är också kränkande för Irving, som väl knappast skulle sätta sitt anseende som historiker på spel genom att framföra påståenden utan åtminstone någon grund.

Det förefaller också helt misslyckat att behandla revisionisternas forskning i samma program som visar upp nynazister och skinheads. Att forska efter fakta och att skrika slagord på gatan är faktiskt två helt olika saker. De felaktigheter som finns i Irvings skrifter, liksom i Faurissons, Leuchters och Rassiniers, skall påvisas genom saklig kritik. Att Irving blivit anhållen av tysk polis, att Faurisson dömts till böter, att Nelson Mandela dömts till fängelse, att Rami dömdes till fängelsestraff bevisar ju inte att de haft fel i sak. Emile Zola blev dömd till fängelse för vad han skrivit, men han hade ändå rätt i sak. Vem som betalade Leuchters utredning, och Rassiniers eventuella tro på marxismen är också ovidkommande för frågan om de haft rätt eller fel i sina slutsatser och påståenden.

En känd historiker har alltså framfört nya rön och nya slutsatser rörande vad som hände i Auschwitz. Med största sannolikhet finns det andra rön som talar mot hans slutsatser och kanske kan även annan kritik riktas mot hans resonemang. Svenska massmedia borde se det som en angelägen uppgift att upplysa allmänheten om såväl Irvings framställning av händelserna som den sakliga kritik som har riktats mot den. Säkert kan också svenska historiker biträda på den sistnämnda punkten. Som tittare och läsare kan man inte vara tillfreds med att påstådda forskningsresultat rörande en så viktig del av andra världskrigets historia avfärdas som vore det skanderade slagord.

Radio Islam vill därför dra sitt strå till stacken för att försöka öka allmänbildningen och historiekunskapen, för att på så vis försöka motverka den ökande historielösheten. Som ett första led vill vi därför göra tillgängliga ett flertal dokument om den revisionistiska historieforskningen, däribland Leuchter-rapporten, den första kemiska undersökningen av koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau:






Några andra valda ämnen:
Judarnas växande makt i Sverige
Radio Islam
anser
Lumphandlaren
"Bonniers"
Varför dömdes
Ahmed Rami?
Fån bluff
till Fakta
Radio Islams
Uppslagsverk
Demaskerad
Judendomen
Vad är
Revisionism?
Hat som
"religion"
Ahmed Ramis
böcker
Från ghetton till
Riddarhuset
"Stockholmskonferensen"
om
"förintelsen"

Fakta
istället för propaganda

Ett falskt vittne:
skojaren Elie Wiesel

Revisionismen



Upprop


Islam

USA´s Rulers:
They Are All Jews!

Jewish Power
in Russia

Farrakhan´s Speech
Jewish Racism

The Ideology
Behind Massacres

Islam and democracy

La tragédie marocaine