"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME 

 

OBAMA, RAHM-BO OCH SLUTET PÅ DET NYA AMERIKANSKA ÅRHUNDRADET

 

LURADE IGEN?

 

Av PAUL CRAIG ROBERTS

 

Den 10 november 2008

 

 

Om den förändring, som den nyvalde presidenten Obama lovat, betydde att det blir ett slut på Amerikas anfallskrig och ett stopp för mäktiga finansintressens blåsningar av skattebetalarna, hur skall man då förklara Obamas val av rådgivare i utrikes- och ekonomipolitiska frågor?

Att Obama utsåg Rahm Emanuel till stabschef i Vita huset är förvisso en signal om att förändringen upphörde, när Obama väl blivit vald. Det enda som kommer att skilja den nya administrationen från den gamla blir ansiktena. 

Rahm Emanuel stödde Bushs invasion av Irak. Emanuel steg upp till en framträdande ställning i det demokratiska partiet till följd av sina förbindelser med AIPAC och de kampanjbidrag dessa förbindelser medförde. (AIPAC, American Israel Public Affairs Committee – Amerikansk-israeliska kommittén för offentliga ärenden är israellobbyn i Washington. Övers. anm.) Emanuel är en orubblig anhängare av Amerikansk-israeliska kommittén för offentliga ärenden och kommer från en terroristfamilj. Hans fader var medlem av Irgun, en judisk terroristorganisation, som brukade våld för att driva britterna och palestinierna ut ur Palestina och skapa den judiska staten. Under golfkriget 1991 var Emanuel volontär i Israels armé. Han var ledamot av bolåneinstitutet Freddie Macs styrelse och erhöll 231 655 dollar i styrelsearvode år 2001. Enligt Wikipedia ”var Freddie Mac under den tid Emanuel satt i styrelsen omsusat av skandaler, som rörde sig om kampanjbidrag och oegentligheter i redovisningen.” 

I sin artikel ”Hail to the Chief of Staff” betecknar Alexander Cockburn Emanuel som “en super-likudnik-hök”, som i egenskap av ordförande för det demokratiska partiets kampanjkommitté vid kongressvalet år 2006 ”gjorde stora ansträngningar att slå ut demokratiska kandidater som var krigsmotståndare”. 

Mina nedslagna vänner i den israeliska fredsrörelsen undrar, ”Vad gör den där mannen i Obamas administration?” 

Valet av Obama var nödvändigt såsom det enda medel amerikanerna hade att ställa republikanerna till svars för sina brott mot Författningen och de mänskliga rättigheterna, för sina kränkningar av amerikanska och internationella lagar, för sina lögner och bedrägerier och för sina finansiella lagvrängningar. En ledare i Pravda uttryckte det så här:”Endast Satan kunde ha varit värre än Bushregimen. Därför kunde man hävda att den nya administrationen i USA aldrig kunde bli värre än den som skilde amerikanernas själ och hjärta från deras bröders i världssamfundet; den administration som förfärade den övriga världen med en chock- och bävantaktik, som innefattade koncentrationsläger, tortyr, massmord och yttersta förakt för folkrätten.” 

Men Obamas rådgivare har hämtats från samma gäng av Washington-skurkar och Wall Street-banksters som Bushs. Richard Holbrooke var statssekreterare i utrikesdepartementet i Clintonadministrationen. Han genomförde politiken att utvidga NATO och flytta fram militäralliansen ända till Rysslands gränser i strid mot Reagans löfte till Gorbatjov. Holbrooke är också inblandad i Clintonadministrationens olagliga bombkrig mot Serbien, en krigsförbrytelse som dödade civila serber och kinesiska diplomater. Även om Holbrooke själv inte är en neokonservativ, så är han dock en nära bundsförvant till dem. 

Madeleine Albright var Clinton-erans utrikesminister, som sade till Leslie Stahl (TV-nyhetsprogrammet 60 Minutes) att den amerikanska sanktionspolitiken mot Irak, som medförde att hundratusentals irakiska barn dog, fullföljde mål som var viktiga nog att rättfärdiga barnens död. Albrights skändliga ord löd: ”vi anser att det är värt priset.” Wikipedia uppger att denna brottsling satt i styrelsen för Aktiebörsen i New York vid tiden för skandalen med Dick Grassos ersättning, som uppgick till 187,5 miljoner dollar. 

Dennis Ross har sedan länge varit inblandad i de israelisk-palestinska ”fredsförhandlingarna”. En medlem av hans arbetslag under Clinton-eran, Aaron David Miller, skrev att den amerikanska förhandlingsdelegation, som Ross ledde åren 1999-2000, agerade som Israels advokat: ”vi var tvungna att först låta allt gå genom Israel”. Detta ”berövade vår politik den självständighet och den flexibilitet som seriöst fredsmäklande förutsätter. Om vi inte kunde lägga fram våra förslag utan att först kontrollera med israelerna och om vi vägrade att hålla emot när de sade nej, hur effektiv kunde då vår medling bli?” Enligt Wikipedia är Ross ”ordförande för en ny tankesmedja med säte i Jerusalem, Judiska folkets politiska planeringsinstitut, som grundats och finansieras av Judiska byrån.”  

Det är tydligt att detta inte är en grupp rådgivare, som kommer att hejda Amerikas krig mot Israels fiender eller tvinga den israeliska regeringen att acceptera de nödvändiga förutsättningarna för fred i Mellanöstern. 

Ralph Nader har förutsagt just detta. I ”Öppet brev till Barack Obama” (den 3 november 2008) påpekar Nader för Obama att hans ”förvandling från en uttalad försvarare av palestinska rättigheter… till en jasägare åt den hårdföra AIPAC-lobbyn” ställer Obama på tvärs mot ”en majoritet av amerikanska judar” och ”64 procent av israelerna”. Nader citerar den israeliske författaren och fredsförespråkaren Uri Avnerys beskrivning av Obamas framträdande inför AIPAC såsom ett framträdande som ”slog alla rekord i fjäsk och inställsamhet”. Nader fördömer Obama för hans ”fullständiga brist på politiskt mod då han kapitulerade för de hårdföras krav att förbjuda förre presidenten Jimmy Carter från att tala vid det demokratiska partiets nationella konvent.” Carter, som åstadkom det enda meningsfulla fredsavtalet mellan Israel och araberna, har svartmålats av den mäktiga AIPAC-lobbyn för att han kritiserat Israels apartheidpolitik mot palestinierna, vilkas territorium Israel med våld ockuperar. 

Obamas grupp rådgivare i ekonomiska frågor är lika dålig. Stjärnan är Robert Rubin, bankstern som var finansminister i Clintonadministrationen. Rubin bär ansvaret för avskaffandet av Glass-Steagall-lagen och därmed ansvaret för den nuvarande finanskrisen. I sitt brev till Obama påpekar Nader att Obama till sin valkampanj fick större bidrag från bolagsintressena och finansintressena på Wall Street än någon före honom fått. ”Aldrig tidigare har en demokratisk presidentkandidat erhållit detta övertag över sin republikanske medtävlare.”

Obamas segertal var lysande. Tevekamerorna svepte över åhörare, som i sina ansikten visade det hopp och den tro som drev Obama fram till presidentposten. Men Obama kan inte förändra Washington. Det finns inte någon i Washington-skocken som han kan utnämna och som kan införa någon förändring. Om Obama fick fatt i någon utanför den vanliga skocken och denne kunde misstänkas för att vilja förändra något, skulle denna människa aldrig vinna bekräftelse av senaten. Mäktiga intressegrupper – AIPAC, militärsäkerhetskomplexet, Wall Street – använder sitt inflytande för att blockera oacceptabla utnämningar.

Såsom Alexander Cockburn sade om Obama i en krönika han skrev före valet: ”aldrig har det förflutnas döda hand fått en ”reform”-kandidat i ett så fast strupgrepp”. Obama bekräftade Cockburns omdöme vid sin första presskonferens som nyvald president. Obama struntade i den slutsats som de amerikanska statliga underrättelsetjänsterna enhälligt uttalade om att Iran för fem år sedan slutade arbeta på kärnvapen, och han tog ingen notis om Internationella atomenergibyråns fortsatta intygande om att inget av det kärnmaterial, som avsetts för Irans civila kärnreaktor, undantagits för militärt bruk. Nej, Obama hakade på Israellobbyns propaganda och anklagade Iran för att ”utveckla ett kärnvapen” och lovade att ”hindra det från att hända”.

Den förändring, som kommer över Amerika, har inget med Obama att göra. Förändringen kommer från den finanskris som framkallats genom Wall Streets girighet och ansvarslöshet, från den amerikanska dollarns krympande roll som reservvaluta, från de oräkneliga personliga konkurserna och utmätningarna, från utlokaliseringen av miljontals av Amerikas bästa arbetstillfällen, från en djupnande recession, från att den amerikanska tillverkningsindustrins pelare – Ford och GM – tigger regeringen om skattebetalarnas pengar för att överleva och från budget- och handelsunderskott som är för stora för att kunna fyllas igen med normala medel.

Av hävd är staten hänvisad till penning- och skattepolitiken för att lyfta ekonomin ur recession. Men de lättlånta pengarna gör ingen verkan. Räntorna är redan låga och den finansiella tillväxten redan hög, men likväl stiger arbetslösheten. Budgetunderskottet är redan ofantligt – ett världsrekord – och de röda siffrorna stimulerar inte ekonomin. Kan då ännu lägre räntor och ännu högre budgetunderskott hjälpa en ekonomi, som flyttat utomlands och lämnat bakom sig djupt skuldsatta, arbetslösa konsumenter?

Hur mycket mera kan staten låna? Amerikas utländska långivare ställer frågan. Ett officiellt organ för Kinas styrande parti uppmanade Asiens och Europas länder att ”slopa dollarn i sina direkta handelsförbindelser och förlita sig endast på sina egna valutor.”

En annan kinesisk tidning frågar: ”Varför skulle Kina hjälpa USA att draga på sig skuld utan hejd i tron att den amerikanska statskrediten kan öka gränslöst?”

Världen har tröttnat på det amerikanska herraväldet och har fått nog av det amerikanska övermodet. Amerikas anseende ligger i spillror: det finansiella sammanbrottet, de ändlösa röda siffrorna, Abu Ghraib, Guantánamo, det hemliga snappandet av fångar, tortyren, de olagliga krigen som rättfärdigats med lögner och bedrägerier, föraktet för andra länders suveränitet, krigsförbrytelserna, åsidosättandet av folkrätten och Genève-konventionen, stormanloppet mot habeas corpus och maktdelningen, polisstat här hemma, ständig inblandning i andra länders inre angelägenheter, det gränslösa hyckleriet.

Den förändring som kommer är det amerikanska imperiets undergång. Härskaren har gjort slut på pengarna och inflytandet. Såsom ”Amerikas förste svarte president” kommer Obama att ingjuta hopp och därmed låta spektaklet pågå litet längre. Men det Nya Amerikanska Århundradet är redan över.



 

Paul Craig Roberts är doktor i ekonomi. Han var statssekreterare i finansdepartementet i Reaganadministrationen. Han har varit redaktör vid Wall Street Journals ledarsida och redaktör vid National Review. Han är medförfattare till boken The Tyranny of Good Intentions. Han kan nås under e-postadressen [email protected] 

Originalartikeln publicerades på Counterpunch (www.counterpunch.com) den 10 november 2008 under rubriken rubriken Obama, Rahm-bo and the End of the New American Century – Conned Again?

 

Några ordförklaringar:

Likudnik - anhängare av det israeliska högerpartiet Likud.

Habeas corpus - ett i anglosaxisk lagstiftning hävdvunnet skydd för den enskilde mot godtycklig häktning.

Maktdelningen - av den franske upplysningstänkaren Montesquieu formulerad men egentligen redan i antiken (Grekland och Rom) praktiserad princip för den offentliga maktens uppdelning i från varandra självständiga grenar. I exempelvis Förenta staterna företräder presidenten den verkställande makten, kongressen den lagstiftande makten och högsta domstolen den i författningsärenden dömande makten. Att ingen av dessa grenar tillvällar sig makten över någon av de båda andra är enligt denna princip en av förutsättningarna för en fungerande rättsstat.

 

 


Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk