No hate. No violence
Races? Only one Human race
United We Stand, Divided We Fall
Radio Islam
Know Your enemy!
No time to waste. Act now!
Tomorrow it will be too late

English

French

Deutsch

Arabic

Swedish

Spanish

Portug.

Italian

Russ.

Bulg.

Croat.

Czech

Danish

Finn.

Hungar.

Nether.

Norw.

Polish

Rom.

Serb.

Slovak.

Indon.

Revisionism - FAQ


  1. Vad är revisionismen?

  2. Vem var den förste revisionisten?

  3. Vad menas med "förintelsen"?

  4. Hur många judar skall ha dött som ett resultat av "förintelsen"?

  5. Hur många judar slogs i de allierades arméer under andra världskriget?

  6. Vad är den huvudsakliga skillnaden mellan vad sionisterna och revisionisterna hävdar?

  7. Hur kan man hävda att nazisternas industriella massutrotning av judarna är ett historiskt falsarium?

  8. Förstörde inte nazisterna alla dokument som var bevis mot dem i krigets slutskede?

  9. Hur kan man från förintelse-håll hävda att "förintelsen" är så väl bevisad?

  10. Vad säger de sk. etablerade historikerna om forskning om "förintelsen" och gaskamrarna?

  11. Är då inte gaskamrarna väldigt väl dokumenterade, som man påstått särskilt i samband med Faurissons besök i Sverige?

  12. Beslutade de nazistiska ledarna vid den sk. "Wansee-konferensen" 20 januari 1942, om "förintelsen av judarna", så som det hävdas?

  13. Vad var "Madagaskar-planen"?

  14. Vad är koncentrationsläger och vilka satte upp de första koncentrationslägren?

  15. Varför deporterades judar från hela Europa till dessa läger och hölls internerade där?

  16. På vilket sätt skilde sig de tyska lägren från sin amerikanska motsvarighet under andra världskriget?

  17. Har påhittade historier om gaskammare och massgasningar av hela befolknings grupper med dem tidigare förekommit i historien?

  18. Har historier om uppdiktade gaskammare och massmord med dem även dykt upp efter andra världskriget?

  19. Har de allierade propagandisterna från andra världskriget erkänt att man hittat på gasningar som en del av krigspropagandan?

  20. Har man från "officiellt" håll erkänt förekomsten av falska "gaskammare" i de tyska koncentrationslägren under andra världskriget?

  21. Hur var dessa "gaskammare" i de tyska och österrikiska lägren bevisade?

  22. Har några nazister "vittnat" att de gasat folk i "gaskammare" i läger där nu de sk. "officiella" historikerna erkänt att inga gasningar ägt rum?

  23. Vad skiljer de nu erkänt falska bevisen för gaskammare i de tyska och österrikiska lägren, från "bevisen" för gaskammare i Auschwitz-Birkenau?

  24. Vad skrev den svenske historikern Peter Englund för att förklara detta problem?

  25. Vad säger revisionisterna om alla de människor som säger sig vara "vittnen till förintelsen" och som skall ha bevittnat gasningar?

  26. Är de sk. "överlevandes" berättelser otillförlitliga?

  27. Ljuger då de sk. "överlevande" som i våra skolor "undervisar" de svenska skolungdomarna om "förintelsen"?

  28. Har inte Rudolf Höss, en av lägercheferna i Auschwitz bekänt gasningar inför Nürnbergrättegången 1946 och i boken "Kommendant i Auschwitz"?

  29. Under vilka omständigheter kom Rudolf Höss "bekännelse" till?

  30. Om Rudolf Höss torterats, hur har de sk. "officiella" historikern ställt sig till hans påstådda erkännanden?

  31. Var tortyr av nazister inför krigsförbrytarrättegångar efter kriget praxis?

  32. Var Nürnbergrättegångarna om tyska krigsförbrytelser en sionistisk process?

  33. Vad är egentligen en gaskammare?

  34. Vad är en krematorieugn?

  35. Vad är en "gasugn"?

  36. Vad är Cyklon B?

  37. Har det gjorts någon brottsutredning av de påstådda gaskamrarna i Auschwitz?

  38. Vad baserade Leuchter sin slutsatser på angående Auschwitz-Birkeanus "gaskamrar"?

  39. Vad blev Auschwitz-muséets svar på Leuchter-rapporten?

  40. Finns det några andra kemiska och tekniska analyser av Auschwitz påstådda gaskamrar?

  41. Vem är Walter Lüftl och vad är den sk. "Lüftl-rapporten"?

  42. Var kan man få tag på dessa rapporter och utredningar?

  43. Har lägret och de påstådda gaskamrarna ombyggts på något sätt efter kriget?

  44. Hur många människor dog i Auschwitz-Birkenau enligt de sk. "officiella" historikerna?

  45. Har de andra lägren utsatts för en likartad stor revision av dödsantalen?

  46. Har man hittat några massgravar i Auschwitz?

  47. Hur skall tyskarna gjort sig av med liken?

  48. Kunde tyskarna ha kremerat alla liken i krematorierna?

  49. Varför hade då tyskarna krematorieugnar i Auschwitz och de andra lägren?

  50. Skall inte kroppar även ha eldats upp i öppna gropar på lägerområdet?

  51. Skall inte någon miljon judar dödats i Belzec, Treblinka, och Sobibor med kolmonoxid från dieselavgaser?

  52. Har man alltid sagt att det var med dieselavgaser nazisterna mördade alla dessa judar i lägren Belzec, Treblinka och Sobibor?

  53. SS-mannen Kurt Gersteins "bekännelse" används av bl.a. historikern Peter Englund som ett huvudbevis för "förintelsen", framför allt i Belzec. Är Gersteins berättelse trovärdig?

  54. Är inte de bilder på likhögar som visas i böcker och på TV bevis på "förintelsen"?

  55. Vad hände med de tyska koncentrationslägren efter andra världskriget?

  56. Men de bilder vi visas i media och i filmer, är inte de bevis på att "förintelsen" ägt rum?

  57. Bevisar inte flygfotona tagna av de allierades flyg över Auschwitz sommaren 1944 "förintelsen"?

  58. Högarna med glasögon, kläder, hår, och guldtänder, är inte de bevis på att en utrotning ägt rum?

  59. Många tror att tyskarna gjorde tvål av judarna, stämmer detta?

  60. Gjorde nazisterna lampskärmar av huden från mördade koncentrationslägerfångar?

  61. Hur många judar fanns det i Tyskland och tyskockuperade Europa under kriget?

  62. Om judarna i Europa inte utrotades av nazisterna, vad hände med dem då?

  63. Hur många judar överlevde då den nazistiska ockupationen?

  64. Varför fruktar sionisterna revisionisternas forskningresultat?

  65. Om 200 000 judar dog i nazisternas koncentrationläger för 50 år sedan, hur många irakier dog och dör alltjämt som ett resultat av det krig judarna genomdrev mot Irak för fem år sedan genom intensiv lobbyverksamhet och propaganda enligt en sionistisk politik att förinta arablandet Irak?

  66. Hur fortgår den sionistiska lanseringen av "förintelsen" och varför?

  67. Varför får inte revisionismen en ärlig presentation i media?

  68. Hur har "förintelsen" gynnat den judiska staten och det judiska folket?

  69. Sionisterna påstår att de som ifrågasätter "förintelsen" är "antisemiter" och "nazister", stämmer det?

  70. Vad har hänt med de historiker som har ifrågasatt "förintelsen"?





Vad är revisionismen?

Revisionismen är en historieforskningsskola som - efter vetenskaplig djupgående historieforskning - har kommit fram till att den gängse versionen av andra världskrigets historia är en fortsättning av de allierades propaganda mot Tyskland och en del av den sionistiska propagandan för att legimitera den judiska ockupationen av Palestina.

Revisionisterna är för yttrandefriheten för alla och i alla frågor och för forskningsfriheten.

Revisionisterna forskar efter sanningen och skiljer mellan legenden och historien och ifrågasätter den sionistiska propagandaversionen av historien som bygger på myter och sagor och tvingas på folk genom en intellektuell terrorism.

Revisionisterna är emot rasismen i alla dess former i Sverige, Europa, USA, Israel... - och emot sionisternas försök att avleda uppmärksamheten från dagens judiska rasism i det ockuperade Palestina, till andra världskrigets tragedier. Revisionisterna är emot expansionism, kolonialism och folkmord både i andra världskriget och i dagens, av sionister ockuperade Palestina.

Alla elever och studenter bör egentligen vara kritiska, ifrågasättande och "revisionister" i sina studier och gentemot makthavarna och etablissemanget. Följande frågor bör ställas till lärarna och till opportunistiska journalister och politiker som upprepar - som papegojor - den sionistiska lögnpropagandan.




Vem var den förste revisionisten?

Fransmannen Paul Rassinier, 1906-1967, räknas som den förste revisionisten.

Han var motståndsman under andra världskriget, koncentrationslägerfånge i tysk fångenskap och fransk parlamentsledamot efter kriget.

Rassinier fick lida hårt för sitt motstånd mot den tyska ockupationen, han torterades och förpassades till koncentrationslägren Buchenwald och Dora. Efter kriget erhöll han den franska statens finaste utmärkelse för sina insatser i den franska motståndsrörelsen. I sin bok "Le passage de la ligne" beskriver Rassinier sina upplevelser i de nazistiska koncentrationslägren.

Efter kriget förhöll sig Rassinier mycket kritisk till den stora massan av hans tidigare medfångar som istället för att nöja sig med att beskriva de fasor i lägren de verkligen genomlidit började bre på med påhittade snaskigheter som var rena falsarier och som passade efterkrigstidens propagandister i smaken. Till dessa "snaskigheter" hör alla de fångar som efter kriget ljög att de hade sett gaskammare i Buchenwald, ett läger som aldrig varit ett "utrotningsläger" och där i dag ingen historiker hävdar att några gaskammare funnits.

Denna härva växte allt större, nya "gaskammare" hittades på allt eftersom dessa före detta interner började skriva sina biografier. Rassinier såg det till slut som sin plikt att göra historien rättvisa och avslöja dessa lögner. Hans bok "Le Mensonge d'Ulysse" handlar huvudsakligen om detta.

Det räckte enligt Rassiniers mening att hålla sig till verkligheten och beskriva förhållandena som de var. Det var nog så hemskt.

Man måste komma ihåg att ända till 1960 var påståenden av fd. lägerfångar att de åsett massavlivningar med gas i läger i Tyskland som Dachau, Buchenwald, uppgifter som omhuldades av segrarmakterna. Först flera år senare, 1960, gjorde man en helomvändning, en gigantisk revision i tysthet, och sade att det minsann aldrig hade gasats i dessa läger. Ett indirekt erkännande att alla dessa fångar, precis som Rassinier alltid hävdat, farit med osanning.

Rassiniers forskningar förargade självklart den judiska Israel-lobbyn som i denne modige och självständige författare såg en farlig fiende. De inledde på sedvanligt vis förtalskampanjer i medierna, släpade Rassinier inför domstol, och utövade social och intellektuell terror i alla dess former.

Rassinier avled år 1967 men hade till sin död skrivit flera böcker om sina upplevelser under kriget och sina efterforskningar: "Le passage de la ligne", "Le mensonge d'Ulysse", "Ulysse trahi par les siens", "Le drame des juifs européens", "Le véritable procès Eichmann".

Dessutom hade Robert Faurisson, som tagit kontakt med Rassinier innan hans död, inspirerats till att fortsätta efterforskningarna där Rassiniers arbete tog slut, om vad som hände och inte hände i de nazistiska koncentrationslägren under andra världskriget.

Sionisterna vägrar konsekvent att nämna Paul Rassinier när de lanserar sina mediakampanjer mot historierevisionisterna. Detta för att Rassinier har en sådan symbolisk betydelse som den förste revisionisten som vågade skriva om detta tabubelagda ämne, och som samtidigt talade med utgångspunkt från hans egna erfarenheter som fånge i de tyska koncentrationslägren.

Sionisterna vet att de skulle få oerhörda problem om de ska peka ut den antinazistiske motståndsmannen Paul Rassinier, som en sjusärdeles ful nazist. Just därför är taktiken att istället tiga ihjäl honom.

Denna taktik är nog så talande; det som inte passar in i den förvanskade sionistiska propagandabilden, tystas ner.

Samma problem får de nu med den franske vänsterintellektuelle och till islam konverterade humanisten Roger Garaudy, som nu 1996 kom ut med sin 100% revisionistiska bok "Les mythes fondateurs de la politique Israélienne".

En bok som med fakta och relevanta citat avslöjar den judiska rasismen, stölden av Palestina, den judiska lobbyn i USA och Frankrike, myten om "förintelsen" och hur den används för att legitimera den judiska rasismen och folkmordspolitken i Palestina.

Att nu börja skrika att Garaudy är "nazist", kan sionisterna gärna göra, men det kommer inte att övertyga den franska allmänheten som vet att denne man alltid i ur och skur stått emot rasism, folkmord och kolonialism i alla dess former.




Vad menas med "förintelsen"?

Enligt den officiella, "etablerade" bilden är "förintelsen" beteckningen på en påstådd nazistisk utrotningspolitik mot judarna som skall ha bedrivits under andra världskriget.




Hur många judar skall ha dött som ett resultat av "förintelsen"?

Som propagandan presenterar det skall den nazistiska "förintelsen" av judarna bragt 6 miljoner judar om livet.

Det är intressant att notera att propagandan inte gör någon åtskillnad mellan de man påstår avsiktligen mördades av nazisterna enligt den påstådda utrotningsplanen och de som dog av krigs-relaterade orsaker och andra orsaker. Således räknar man även in alla de judar som under andra världskriget avled p.g.a. allierade bombräder, ålderdom, sjukdom, eller som stupade i egenskap av judiska partisaner och soldater i de allierades tjänst till "förintelsens offer".

(Vissa judar anser t.o.m. idag att man ska säga att det var tiomiljontals judar som mördades av nazisterna eftersom de tycker att man förutom de 6 miljonerna även skall räkna med alla de generationer av judiska barn som inte kunnat sättas till livet för att deras föräldrar och farföräldrar mördats av nazisterna!)




Hur många judar slogs i de allierades arméer under andra världskriget?

Enbart i Röda Armén fanns 600 000 judiska soldater och judiska källor hävdar att hela en och halv miljon(!) judar totalt slogs som soldater på den allierade sidan under kriget.

Alla de judar som avled i strid med vapen i hand, vilket rör sig om åtskilliga hundratusental, räknas också försåtligt till de "gasade" för den påstådda nazistiska förintelsepolitiken.

Soldater som dör i strid bör knappast räknas till de "mördade" eller "förintade"!




Vad är den huvudsakliga skillnaden mellan vad sionisterna och revisionisterna hävdar?

Sionisterna hävdar idag, utan att komma upp till bevis för sin fruktansvärda anklagelse, att tyskarna med berått mod mördat 6 miljoner judar, främst med giftgas i gaskammare. Man talar om "historiens värsta brott".

Revisionisterna, som länge studerat koncentrationslägrens arkiv, dödsböcker, och demografiska data, hävdar dock att inte mer än 200 000 judar avlidit i de nazistiska lägren, de allra flesta av sk. naturliga orsaker som sjukdom, undernäring, kyla. En del har avrättas och arkebuserats, så som sker i alla krig (se bara Bosnien idag) men inga har avrättats i några gaskammare enligt någon storslagen nazistisk plan som ingen kan sätta bevis för.

Förutom dessa judiska förluster i de tyska koncentrationslägren, (förluster som judarna delar med hundratusentals andra lidande polacker, ryssar, fransmän, kineser, etc. som det aldrig skrivs om) avled som sagt ytterligare judar utanför lägren, under deportationerna, bombanfallen, och andra krigshandlingar precis som de andra folk som drabbades av detta fruktansvärda krig.

Den sionistiska propagandan är dock livrädd att förment judiskt lidande skall sättas i sitt rätta ljus och jämföras med alla de andra miljoner som dog under andra världskriget (totalt c:a 50 miljoner dödsoffer). Detta för att man vill påstå att det just det judiska lidandet under andra världskriget var unikt.

Men precis som Robert Faurisson brukar säga: "To judge is to compare!" För att döma måste man jämföra.

Annars blir det väldigt lätt skevt, och särskilt när det gäller krig tar gärna propagandan överhand.

Några exempel på de icke-judiska offren för andra världskriget:

Under andra världskriget dog 17-20 miljoner ryssar, flera hundratusen av dessa i nazistiska koncentrationsläger, andra av svält i exempelvis det belägrade Leningrad.

Under andra världskriget dog c:a 9 miljoner tyskar, och under åren närmast efter kriget rensades etniskt c:a 15 miljoner tyskar från sina hem och gårdar varav ytterligare 2 miljoner beräknas ha omkommit. De tillhör historiens bortglömda offer.

Under andra världskriget avled c:a 8 miljoner kineser som resultat av krig och en grym japansk ockupationspolitik.

Under andra världskriget avled c:a 4 miljoner bengaler i en svältkatastrof som engelsmännen orsakat genom sin krigföringspolitik mot japanerna.

Detta var bara några exempel.




Hur kan man hävda att nazisternas industriella massutrotning av judarna är ett historiskt falsarium?

Därför att de nödvändiga bevisen för detta unika folkmord saknas.

Man påstår ofta från etablissemangets håll att det skulle vara den mest väldokumenterade händelsen i historien, men när man väl penetrerar dessa dokument och "bevis", visar sig sanningen vara en annan.

Faktum är att inga skriftliga dokument om order eller planer på utrotning har hittats bland de tyska arkiven, den order som våra sk. "historiker" under årtionden påstått existerat erkänner man nu aldrig har funnits, inga fungerande gaskammare, mordvapnet i detta massmord, har funnits, det utrymme i Auschwitz som man under årtionden hävdat skulle ha varit en "autentisk gaskammare" för miljoner besökande turister, är idag erkänd som ett falsarium. Inga krematorieugnar kapabla att klara av detta enorma arbete finns, inga massgravar, inga askberg, ingen trovärdig demografisk statistik som visar att miljoner judar skall ha försvunnit - gått helt upp i rök. Tvärtom så talar den demografiska statistiken helt emot den officiella versionen.

Det enda man har är sk. "vittnesmål", men de har inget substantiellt värde i en brottsutredning där man från propagandist-håll väljer de vittnesmål som för stunden passar propagandabilden.

Skulle man tro på de sk. vittnenas utsagor skulle man tro på tjogvis med gaskammare på platser där dagens historiker säger att de aldrig existerat, man skulle tro att tyskar gjorde korv(!), sk. "Kremawurst", på judar som de mördat efter att de först tvingat dem arbeta vid krematorieugnarna, man skulle tro att tyskarna gjorde tvål av hundratusentals judar som de sedan använde när de badade, att de älskade att mörda judar tusentals åt gången i jättelika hangarer med strömförande metallgolv, att de ångade ihjäl hundratusentals judar i ångkammare med terrakottagolv, att judar massmördades på elektrifierade löpande band eller med automatiserade pneumatiska hammare, att hundratusentals judar mördades i hermetiskt tillslutna godsvagnar med osläckt kalk, att tyskarna mördade nästan en miljon tillfångatagna ryssar med manuellt-pedal-drivna-skallkrossar-maskiner samtidigt som de lyssnade på radio, att 20 000 judar förintades med nazistiska kärnvapen(!) i en för ändamålet uppbyggd provisorisk stad vid Auschwitz, att miljoner barn mördades i Auschwitz genom att nazisterna tvingade dem att dofta på cyanid- indränkta trasor, etc, etc, etc.

Det finns som sagt vittnesmål för allt när det gäller "förintelsen".

Vad sen propagandisterna använder för tillfället beror på det rådande behovet.

Det är ett faktum att många av de obota dumheter vi ovan nämnt flera gånger dykt upp i samband med "förintelsen", bl.a. i den ökända allierade rättsprocessen mot de besegrade tyskarna, Nürnbergrättegångarna, där många av dessa infama historier upphöjdes till "etablerade fakta" och "sanningar".




Förstörde inte nazisterna alla dokument som var bevis mot dem i krigets slutskede?

Den nazistiska maktapparaten lämnade efter sig 100-tals ton dokument som föll i de allierades händer.

Tyskarna påstås ofta med pedantisk noggrannhet dokumentera allt de gör, man talar ofta nedlåtande om tysk byråkratisk nit och ger sken av att de noggrannt kartlade alla de hemska brott de gjorde, likt sanna teknokrater.

Men i frågan om "förintelsen" saknas helt plötsligt alla relevanta dokument.

Ställda inför detta problem slungar man från förintelsesidan ut påståendet, förstås utan att ange en enda källa, att dokumenten förstörts av nazisterna själva.

Att alla dokument skall ha förstörts är ett icke trovärdigt påstående - 10 000-tals SS-män och byråkrater skulle ha varit inblandade i en sådan gigantisk operation som "förintelsen". Däribland flera dissidenter från den anti-hitlerianska falangen som gladeligen skulle ta tillvara den dokumentation som skulle kunna vara komprometterande för den nazistiska ledningen.

Man måste komma ihåg att sionisterna, de som idag driver sina påståenden om "förintelsen", faktiskt påstår att 6 miljoner judar enligt denna fantastiska "plan" mördades.

Inte nog med det, för att även mobilisera icke-judar till att stödja dessa anklagelser lägger man ofta till att miljoner icke-judar också mördades i koncentrationslägren, på samma sätt som judarna. Och dessa utrotade icke-judar skulle vara mellan 2 till 5 miljoner!

Alltså totalt en siffra på mellan 8 och 11 miljoner mördade i dessa koncentrationsläger, en människomassa motsvarande mer än hela Sveriges befolkning! En operation av otroliga mått och proportioner som trots att den skall ha pågått under brinnande krig skall ha varit oerhört effektiv.

Att inga relevanta dokument som behandlar detta "industriellt planerade massmord" skulle ha överlevt kriget är en omöjlighet.




Hur kan man från förintelse-håll hävda att "förintelsen" är så väl bevisad?

Det kan man verkligen undra.

Det är bara ett av många exempel på det de sk. historikernas och våra sionistiskt styrda massmedias hyckleri.

Under slutpläderingen vid den sk. Auschwitz-rättegången i Frankfurt, Tyskland, som hölls mellan 20 december 1963 och 20 augusti 1965, sade domstolen följande apropå den "bevisning" som använts vid rättegången för att bevisa massmord med gas i Auschwitz:

"Med undantag för några inte särdeles värdefulla dokument, har rätten huvudsakligen förlitat sig på vittnenas berättelser för att kunna göra en rekonstruktion av de åtalades brott."

"Domstolen saknar nästan alla de informationsmöjligheter en vanlig mordrättegång har och som krävs för att kunna bilda sig en så verklighetstrogen bild av hur det verkligen förhöll sig vid tidpunkten för mordet. Man hade inte tillgång till några kroppar från offren, inga obduktionsrapporter, inga expertutlåtanden om dödsorsak och tidpunkt för död, inga kvarlämnade spår efter de skyldiga, inget mordvapnet..."

"Endast i ett fåtal fall var det möjligt att bestyrka vittnesmålen."

(Från sida 109 av Domen.)

Hur man kan tro att en sådan rättegång skall kunna "bevisa" något är förvånande, men det hindrar inte våra propagandister att utåt låtsas som att rättegångar som den i Frankfurt just skulle ha "bevisat förintelsen över alla tvivel".

Propagandisterna driver dock en för dem farlig linje; de är medvetna om att förintelseballongen både läcker och pyser, och inte kan hålla sin luft länge till.

Men för att skjuta upp det som obönhörligen kommer att inträffa tillgriper man nazist-propagandisten Joseph Goebbels gamla slogan; ju större lögn, ju våghalsigare man ljuger, ju större chans att lögnen blir betrodd.




Vad säger de sk. etablerade historikerna om forskning om "förintelsen" och gaskamrarna?

Som en reaktion på revisionisternas framgångar i Frankrike började man från förintelsehåll dra åt sig öronen och samlade sig för en "kraftfull" deklaration mot revisionisterna. Den 21 februari 1979 publicerades följande dogmatiska deklaration i tidningen "Le Monde", signerad av 34 franska "historiker" och "forskare".

Deras slutsats angående forskning om "förintelsen" sammanfattar de med följande ord:

"Man får inte fråga sig, hur ett sådant massmord var tekniskt möjligt. Det var tekniskt möjligt, eftersom det ägde rum. Detta är den obligatoriska utgångspunkten för varje undersökning av detta ämne. Följande sanning skall vi helt enkelt hålla i minnet: Det finns inte någon debatt om gaskamrarna, och det får inte förekomma någon."

Man tillåter alltså ingen som helst fri vetenskaplig diskussion på detta område, "det har hänt för det har hänt" är dessa "historikers" och "forskares" intelligenta slutsats. Den som säger något annat, den hädar.

Professor Jan Hjärpe, teolog och islamolog vid Lunds universitet sade i sitt vittnesmål under rättegången mot Radio Islam:

"Om man inte får diskutera och ifrågasätta "förintelsen" så upphör den att vara ett historiskt faktum, då blir det som en dogm och överförs till den mytologiska sfären."

Ett mycket korrekt uttalande. Tyvärr lär inte de franska förintelse-fundamentalister som signerade ovan citerade deklaration lyssna på resonemang likt Hjärpes. Ty de vill just ha "förintelsen" som en icke-ifrågasättbar dogm. Sedan 1990 är det också straffbart enligt en speciell lag i Frankrike att ens knysta att man hyser tvivel till det officiella versionen - ingen som helst kritik är längre tillåten.




Är då inte gaskamrarna väldigt väl dokumenterade, som man påstått särskilt i samband med Faurissons besök i Sverige?

Som allt som gäller "förintelsen" finns det en oerhörd diskrepans mellan vad sionisterna utåt säger, till de icke-judar man vill pådyvla sina historier, och vad man sen internt erkänner, när man skall tvätta sin smutsiga byk.

I de israeliska databasernas FAQ kan man faktiskt läsa hur judar utanför Israel rekommenderas att tvätta sin smutsiga byk enbart i slutna judiska sammanhang. De får absolut inte göra det öppet så att icke-judarna kan få ta del av dessa för sionisterna komprometterande fakta. Risken är då, gud förbjude, att icke-judarna skulle komma på andra, för sionisterna obehagliga, tankar.

Detta är verkligen en huvudregel när det gäller hur de sionistiska propagandisterna i egenskap av förläggare, journalister, producenter, chefredaktörer, programledare, arbetar när de skall sälja sitt budskap, sprida sin propaganda "Made in Israel".

Därför hävdas det ständigt i dagspressen, TV, radio, särskilt i samband med professor Faurissons besök i Sverige, att gaskamrarna, likt hela den sk. "förintelsen" i övrigt, är oerhört väl dokumenterade, helt obestridbara.

"Den mest väldokumenterade händelsen i historien", brukar man säga.

Detta är den version man vill mata folk med, när man oroar sig för att kanske några fritänkare skulle komma på den hemska tanken att med revisionisterna som inspirationskälla börja ifrågasätta dessa "etablerade fakta".

Därför är det mycket intressant att notera hur man internt, inom de sionistiska kretsarna, börjar ifrågasätta dessa "offentliga sanningar", och hur de själva tvingas komma till slutsatser som om de framfördes av icke-judar genast skulle vara "nazistiska", "antisemitiska".

Ett bra exempel på detta är den judiske förintelseförfattaren Arno J. Mayer, professor vid universitet i Princeton, USA. I sin bok "Why did the Heavens not Darken? - the "Final Solution" in History", Pantheon Books, 1988, som uteslutande handlar om "förintelsen", kan man på sida 362 läsa följande om de nazistiska gaskamrarna:

"Källorna för studium av gaskamrarna är både sällsynta och otillförlitliga. (...) I stort sett är allt man vet grundat på personliga berättelser, på de nazistiska bödlarnas bekännelser i rättegångar efter kriget, på överlevandes och åskådarnas minnen. Det gäller här vittnesmål som bör kritiskt och grundligt undersökas, eftersom de kan vara påverkade av subjektiva faktorer av stor komplexitet."

I samma bok tillstår även Arno Mayer att i de nazistiska koncentrationslägren dog de flesta av sk. "naturliga orsaker" (svält, sjukdomar) snarare än sk. "onaturliga orsaker" (gasningar, arkebuseringar).

Egentligen fullkomligt revolutionerande slutsatser, som den judiske professorn Mayer gör. Hur många är det egentligen som vet om detta: att tvärtom mot vad som sägs är "källor för studium av gaskamrarna både sällsynta och otillförlitliga"? Och att de flesta som dog i nazisterna koncentrationsläger, däribland Auschwitz, dog av "naturliga" snarare än "onaturliga" orsaker, hur många kunde ana det?




Beslutade de nazistiska ledarna vid den sk. "Wansee-konferensen" 20 januari 1942, om "förintelsen av judarna", så som det hävdas?

Wansee-frågan är mycket intressant att känna till och studera eftersom den på ett avslöjande sätt visar det charlataneri vår tids sk. "historiker" utövar, när de försöker lägga tillrätta sin historieskrivning.

Man har under åratal hävdat, från historikerhåll och i media, att de nazistiska ledarna sammanträde, under ledning av Reinhard Heydrich, i en villa i Wansee-strasse i Berlin 20 januari 1942 och att de där beslutade om utrotningen av judarna.

Det påstås att nazisterna vid detta möte satt och dividerade hur denna utrotning skulle genomföras och att man använde kodord för att kamouflera den obehagliga sanningen. Alltså talar nazisterna om "den slutgiltiga lösningen på den judiska frågan" som synonym för Führerns plan på utrotning av judarna samt "evakuering österut" som kodord för likvidationen av dessa judar.

Läser man detta dokument, protokollet från det nazistiska mötet, i sin helhet, står det faktiskt inte ett ord om att man skall massavrätta judarna.

Istället är det hela en vidareutveckling av den nazistiska planen på att deportera judarna bort från Tyskland och Europa. Wansee-konferensen handlar i sin helhet om denna nya nazistiska plan på överförande av judarna till "territorierna i öst", d.v.s. de delar av Sovjet som tyskarna då ockuperade. Som en del av denna plan skulle judar, män och kvinnor, sättas i arbete i arbets- och koncentrationsläger.

När det gäller äldre judar över 65 år sägs det uttryckligen i dokumentet att de ej skall behövas deporteras, att judar med meriter skall sättas i den speciella getton som tyskarna inrättat för äldre judar, som Theresienstadt i Tjeckoslovakien:

"Det är inte tänkt att judar äldre än 65 år skall evakueras, istället skall de föras till getton för de åldrade - Theresienstadt är under övervägande.

Ihop med dessa åldrings-grupper - av de c:a 280 000 judar som 31/10/1941 levde i det Gamla Riket och Österrike, är kanske 30% över 65 års ålder - till dessa getton för de åldrade, skall man även föra de judar som är riktiga krigsinvalider och judar med militära äretecken (Järnkorset, Första Klass)."

(Här syftar man på de judar som under första världskriget gjorde insatser för Tyskland som soldater i den tyska armén, och därför särbehandlas av nazisterna för att de visat lojalitet mot Tyskland.)

Istället för att läsa vad som verkligen står i dokumentet vill propagandisterna göra egna tolkningar av texten så att det skall passa propagandans linje.

I många fall har de sk. "historikerna" även valt att helt enkelt ta bort de meningar och stycken som inte har passat dem när de har reproducerat delar av dokumentet, i många fall t.o.m. utan att angiva detta.

År ut och år in sades det därför att Wansee-konferensen var platsen där "förintelsen" beslutades anno 1942. Detta var ännu ett av de många "obestridliga fakta" kring "förintelsen". De enda som hade en annan tolkning av mötet och protokollet därifrån var revisionisterna.

Döm då av förvåning när Yehuda Bauer, från Hebreiska Universitetet i Israel och en av de absolut största judiska auktoriteterna på "förintelsen" sade följande i "The Canadian Jewish News", 30 januari 1992 apropå 50-års dagen av Wansee-konferensen:

"Allmänheten upprepar, gång på gång, den dumma historien ["silly story"] om att man kom fram till judeutrotningen vid Wansee..."

Stéphane Bruchfeld, judisk propagandist och sionistisk aktivist här i Sverige inom ramen för den sionistiska organisationen "Svenska Kommittén mot Antisemitism", hör till de aktivister som likt Yehuda Bauer insett att myten om Wansee-konferensen är allt för genomskinlig. I sin skrift "Förnekandet av Förintelsen", försöker han lappa igen hålen på det sjunkande luftskeppet "förintelsen" och skriver:

"Det är en en vanlig missuppfattning att "den slutliga lösningen" beslutades under Wanseekonferensen."

(Sid. 18.)

Jörgen Weibull är en historieprofessor som ofta används av sionisterna för deras kampanajer mot Radio Islam. Senast anlitades han av Stéphane Bruchfeld när denne övertalat sin judiske vän Johan Hirschfeldt, Sveriges Justitie Kansler, att åtala den svenske revisionisten Ditlieb Felderer för "hets mot folkgrupp" för att Felderer ifrågsatt den sionistiska versionen av andra världskriget.

De sionistiska judarna Hirschfeldts och Bruchfelds process mot Felderer ägde rum i Södra Roslags tingsrätt 15 december 1994.

Weibull utlånade sig för att sionist-sidan än en gång skulle kunna uppvisa en "historieprofessor" som försvarade den judiska versionen av andra världskriget. Pinsamt nog hade Bruchfeld glömt att instruera sitt "expertvittne" vilket ledde till till att professor Weibull ej förstått att den sionistiska versionen om Wansee-konferensen nu reviderats.

Istället förkunnade Weibull ånyo den gamla skrotade dogmen om Wansee-konferensen; Weibull sade säkert att "det numera är i hög grad kartlagt" att "förintelsen" skisserades och planerades vid Wansee-konferensen i Berlin 20 januari 1942. "Det finns nog en vetenskaplig enighet om den saken", sade Weibull inför tingsrätten.

Och detta trots att hans egen uppdragsgivare, Bruchfeld & Co numera hävdar att påståenden likt Weibulls om Wansee-konferensen, är en "silly story", en "missuppfattning". En bra fingervisning om den härva "förintelsen" är och den "kompetens" de personer har vars "expertutlåtanden" sen väger tungt när man vill sätta folk i fängelse för att de vågat säga att kejsaren är naken.

Historiker skall berätta historia, inte historier!

Att berätta historier, det är ett område för propagandister, och hör inte hemma i den akademiska världen.




Vad var "Madagaskar-planen"?

Nazisterna hade redan i krigets början planer på att deportera den europeiska judenheten, allra helst till ön Madagaskar i Afrika som föll i deras händer i.o.m. Frankrikes fall.

Denna "slutgiltiga lösning" på den judiska frågan (som det står i de tyska dokument som avhandlar Madagaskarplanen), fick avvecklas allt eftersom kriget fortskred och Tyskland ej längre under brinnande krig kunde mobilisera de enorma sjöresurser som krävdes för att föra judarna till södra Afrika.

När man nämner den nazistiska Madagaskar-planen är det värt att påminna om sionisternas storslagna planer under 1950-talet på att deportera hundratusentals palestinier till Argentina(!) och i utbyte överföra hundratusentals argentiska judar till den judiska staten Israel. David Ben-Gurion som var Israels premiärminister vid tidpunkten för dessa planer tyckte att det var "en utmärkt idé", han betecknade hela planen som "mycket viktig" (se sionistledaren Joseph Weitz dagbok, Massada Publishers, 1965, anteckningarna för 28 augusti och 13 november 1951).

Innan Madagaskar-planen hade nazisterna intima kontakter med de sionistiska judarna eftersom nazisterna ville förflytta judarna ut från Europa och sionisterna var de enda judar som delade denna uppfattning - sionisternas politiska mål var hela tiden en judisk stat, inte i Tyskland, men i Palestina. Dessutom delade de sionistiska judarna också de tyska nazisternas rasistiska uppfattning om blandäktenskap och segregationspolitik.

(I Israel är alla dessa komprometterande fakta om sionisters och nazisters samarbete välkänt, men i dagens Västvärld är det det värsta av tabun, eftersom sionisterna som har informationsmonopolet här vet hur ihåliga deras propagandalögner skulle bli om det kom till allmän kännedom att nazister och sionister samarbetade. Därför mörkläggs detta område av historien och bara invigda judar tillåts ha kännedom om dessa för sionismen så komprometterande fakta.)




Vad är koncentrationsläger och vilka satte upp de första koncentrationslägren?

Koncentrationsläger är läger där man på en relativt liten inhägnad yta koncentrerar större antal människor, ofta under primitiva förhållanden.

Koncentrations- eller tvångsarbetsläger har funnits i alla tider i de flesta kulturer; redan i Bibeln möter vi koncentrationsläger när Israels kung Salomo byggde sitt tempel (1 Konungaboken 5:15 f, 2 Krönikeboken 2:17-18). Koncentrationsläger användes under det amerikanska frihetskriget. Engelsmännen internerade tusentals amerikaner, av vilka många dog av sjukdomar och misshandel. Andrew Jackson internerades tillsammans med sin bror, som avled i lägret.

Senare under Boerkriget 1899-1902 spärrades kvinnor och barn från boerfolket in i läger. Engelsmännen försökte spärra in hela boerfolket för att kunna svälta ut den manliga stridande befolkningen. Tiotusentals kvinnor och barn dog i dessa läger.

Under andra världskriget satte USA in 170 000 civila japaner bosatta i USA och japansk-amerikaner, i koncentrationsläger bara för att de var av japanskt ursprung. Och Sverige gjorde likaså med över 700 svenskar bara för att de var "kommunister".

Dessa senare fakta har våra sionister skickligt nedtystat.

Man skall även komma ihåg att de brittiska myndigheterna under det sk."Gulfkriget" internerade araber bosatta i Storbritannien, många av dem studenter, bara för att de var av irakiskt ursprung.




Varför deporterades judar från hela Europa till dessa läger och hölls internerade där?

Nazisterna internerade judar i koncentrationsläger av följande skäl:

  • Judiska Världskongressen, judarnas främsta internationella organisation som sade sig representera de judiska församlingarna i världens länder, hade 1939 deklarerat krig mot Tyskland och uppmanat alla judar i tysk-kontrollerade områden att utföra sabotage mot tyska militära och civila institutioner överallt (se den judiske ledaren Chaim Weizmanns deklaration från 5 september 1939 publicerad i den judiska tidningen "Jewish Chronicle", 8-9 september, 1939).
  • Judar var även överrepresenterade i fientliga motståndsaktiviteter, inklusive väpnad gerilla riktad mot tyskarna. Därför internerades de med motivationen att de skulle vara en "säkerhetsrisk", samma motiv som USA's när de under samma period lät internera över hundratusen japaner och amerikaner av japanskt ursprung.

    Det bör tilläggas att alla personer som ansågs utgöra en säkerhetsrisk för tyskarna, alltså inte bara judar, internerades.

  • I enlighet med nazisternas planer att deportera den europeiska judenheten österut. Enligt direktiven från den sk. "Wansee-konferensen" 1942, utgjorde koncentrationslägren en etapp på denna plan. Tåg med judar gick från hela det nazistockuperade delarna av Europa till Auschwitz och de andra lägren.
  • När judarna var koncentrerade i dessa läger, ville man utnyttja deras arbetskraft till bl.a. den tyska krigsindustrin. Därför sattes judarna, likt andra folk underkuvade av nazisterna, i tvångsarbete. Judarna var en uppskattad arbetskraft.




På vilket sätt skilde sig de tyska lägren från sin amerikanska motsvarighet under andra världskriget?

De amerikanska lägren för japaner och amerikaner av japansk härkomst var visserligen förvaringsläger, medan de tyska koncentrationslägren främst var arbetsläger för den tyska krigsindustrin och krigsförsörjningen (Auschwitz låg exempelvis bredvid I.G. Farbens berömda industrier för framställning av syntetiskt gummi). Likheten mellan de amerikanska och tyska lägren var att de motiverades av säkerhetsskäl.




Har påhittade historier om gaskammare och massgasningar av hela befolknings grupper med dem tidigare förekommit i historien?

Gaskammarlegenden sträcker sig tillbaks till första världskriget då man från brittiskt håll anklagade österrikare och bulgarer för att ha mördat 700 000 serber med gas i instängda utrymmen som källare och kyrkor. Denna anklagelse kan man läsa i Daily Telegraph den 22 mars 1916, som detaljerat redogör hur dessa massaker med "gaskammare" skall ha gått till.

Idag är det ingen som påstår att hundratusentals serber gasades ihjäl under första världskriget, eftersom man efter detta krig tillät en omfattande revision av tidigare uppgifter som man senare erkände var ren krigspropaganda.

Till dessa uppgifter hör historien om att de tyska soldaterna under första världskriget av liken från fallna franska och engelska soldater gjorde tvål och konstgödsel. Denna krigslögn erkändes som detta i det brittiska parlamentet på 1920-talet, men det hindrade inte våra sionister och de allierades propagandister att damma av den under andra världskriget. Men nu var det istället hundratusentals judar som blev till tvål i särkilda tyska tvålfabriker.

En annan historia från första världskriget som nu är erkänd som ren krigspropaganda är den om hur tyska soldater systematiskt högg armarna av de belgiska barnen. Detta var en uppgift som fick stor spridning i Storbritannien under första världskriget och upprörde många.

Syfte med dessa lögner var att stärka hemmafronten för att mobilisera stöd för kriget och samtidigt demonisera fienden.

Skillnaden mellan första världskriget och andra världskrigets krigspropaganda är att man i det första fallet faktiskt tillät en revision efter kriget och erkände att man beljugit fienden och hittat på krigsförbrytelser, medans efter andra världskriget ingen sådan revision ägt rum. Istället har krigspropagandan, p.g.a. sionistiska påtryckningar, upphöjts till "sanning" och kritisk forskning kriminaliserats för att skydda lögnerna.

För en intressant läsning om första världskrigets krigslögner rekommenderar vi den brittiske pacifisten och parlamentsledamoten Arthur Ponsonbys bok "Falsehood in Wartime".




Har historier om uppdiktade gaskammare och massmord med dem även dykt upp efter andra världskriget?

Historien om gaskammare och massmord med gas verkar vara ett favorit-tema som sionisterna gärna sprider omkring sig.

Under det sk. "Gulfkriget", vars syfte vara att arablandet Irak skulle krossas militärt, ekonomiskt, och politiskt för att det ansågs utgöra ett hot för sionisternas planer för Mellanöstern var krigspropaganda mot Irak A till O för att mobilisera ett stöd för att man bombade sönder ett helt land och drev dess folk till ruinens brant.

Simon Wiesenthal, den kände judiske "nazistjägaren" som ofta uppmärksammats i Sverige, hör till en av de ivrigaste internationella propagandisterna för Israels sak.

Våren 1991, under den sionist-ledda masslakten på irakier, spred hans tidskrift "Response", Nr 1, Vol 12, utgiven av Simon Wiesenthal Center, påståendet att tyska företag hjälpt irakierna producera det gamla tyska insektsgiftet Cyklon B, och utvecklat gaskammare där den och andra giftgaser sedan testats på människor.

Under rubriken "Ett chockerande avslöjande - Tyska företag producerar Cyklon B i Irak" kan man bl.a. läsa hur "tysk-producerad gas än en gång hotar oskyldiga judiska män, kvinnor och barn".

Artikeln fortsätter:

"...Irak har utvecklat en ny potent gas som t.o.m. innehåller Cyklon B - den kemikalie som tyskarna använde för att mörda miljoner judar under den nazistiska Förintelsen. Den franska tidningen Liberation och en tysk dokumentär, "Made i Germany - Saddam Husseins medhjälpare", rapporterar att denna gas och nervgasen Tabun testades på iranska krigsfångar i gaskammare särskilt konstruerade för irakierna av det tyska företaget Rhema-Labortechnik (se omslagsfotot på en gaskammar-prototyp)."

"Tyska gaskammare - en mardröms återkomst

Kontrakterat av det ökända företaget Karl Kolb som försörjt regimen i Bagdad med kemikalier under 80-talet, byggde och installerade det Hofheim-baserade företaget Rhema två sk. "inhalationssystem för toxikologisk forkning", d.v.s. gaskammare.

Ett ögonvittne berättade att gaskamrarna byggdes så att de liknade operationssalar, med separata övervakningsrum med bepansrade glasfönster för varje gaskammare. Vid de första experimenten använde man hundar, sedan åsnor, och senare enligt uppgift iranska krigsfångar. 1983 frågade en tysk ingenjör, Hans Dorflein, sina irakiska counterparts; "Vad är det ni producerar här?" Svar: "Vi håller på att göra produkter för att använda mot ohyra, vägglöss, loppor, perser och israeler...""

Det är värt att notera den pseudotekniska beskrivningen av dessa irakiska gaskammare och referensen till "ögonvittnen". Hela uppläggningen på historien känns igen från berättelserna om de nazistiska gaskamrarna.

Idag är det ingen som talar om irakiska gaskammare, de var inget annat än en av de många krigslögner som användes och som sionisterna spred för att demonisera irakierna (tillsammans med väl spridda historier som den om det irakiska massmordet på de kuwaitiska kuvös-barnen, idag erkänt som krigspropaganda).

Under kriget mellan Irak och Iran på 80-talet var en stor del av den sionistiska propagandan istället inriktad på att demonisera den unga islamiska staten i Iran, en propagandakampanj som fortsätter alltjämt idag.

Som ett led i denna kampanj kunde man i den franska tidninge "VSD" ("Vendredi/Samedi/Dimanche"), i numret för 3-9 maj 1984, hitta följande artikel under rubriken "Ett dokument om Khomeinis gaskamrar":

"För att utföra några "experiment" har den iranske premiärmistern brevledes beställt Cyklon B.

Detta är ett skrämmande dokument som nådde Väst tack vare några iranska militär-läkare som nyligen bröt med Khomeini. Det bevisar att ayatollorna så tidigt som 1981 övervägde att mörda motståndare, judar och bahaier, med hjälp av Cyklon B, en gas nazisterna använde för "den slutgiltiga lösningen"."

Artikeln fortsätter:

"...i hjärtat av Teheran sattes några rudimentära gaskammare upp. Istället för att fortsätta skjuta, hänga eller stena folk, sökte man nu en "renare" avrättningsmetod, en som inte lämnade några spår."

Man påstår vidare i artikeln att judar, monarkister och andra oppositionella mördades i dessa gaskammare, allt enligt uppgifter från "trovärdiga militär-läkare". Dessutom skall:

"...en judisk familj fått sin dödade släkting obducerad av en judisk doktor som då upptäckte sanningen: offret hade gasats."

Det vore en intressant med en kommentar från förintelsehåll om dessa påstådda irakiska och iranska gaskammare.

Vilket nästa folk är som kommer att anklagas av sionisterna för att gasa ihjäl folk med insektsbekämpningsmedlet Cyklon B, det kan man verkligen undra.




Har de allierade propagandisterna från andra världskriget erkänt att man hittat på gasningar som en del av krigspropagandan?

År 1993 släpptes tidigare hemligstämplade dokument från den brittiska krigspropagandans arkiv.

I dessa dokument från Public Record Office i London (även publicerat i "The Independent Magazine" (London), 27 mars, 1993, sid. 59), kan man läsa hur den brittiska krigspropagandan, för att "bearbeta" den tyska civilbefolkningen, ger förslag på olika krigslögner och "rykten" som skall spridas bland tyskarna för att öka känslan av hopplöshet och minska stridsviljan.

En av punkterna i dessa dokument är just att den brittiska krigspropagandans organ, den sk. "Joint Intelligence Committe", föreslår att man skall sprida påståendet att den tyska armén avlivar sina egna skadade soldater med gas. Versionen som propagandisterna vill sprida är följande:

"Vid en viss tidpunkt på hemresan [från Östfronten], får vakter och personal på de tyska sjukvårdstågen [för krigsskadade] order om att sätta på sig sina gasmasker. Tåget kör sedan in i en tunnel, där det stannar en halvtimme. När tåget sedan kommer ut är alla skadade döda."

Det visar hur de allierade faktiskt använder historier om nazistiska massgasningar som en medveten del av krigspropagandan.

Man måste komma ihåg att detta är från material som den brittiska staten tillåtit släppa fritt efter nästan femtio-års hemligstämpling och inga forskare har förstås rätt att se det material som alltjämt är hemlighållet.




Har man från "officiellt" håll erkänt förekomsten av falska "gaskammare" i de tyska koncentrationslägren under andra världskriget?

Ja! Ända fram till 1960 påstods det att de nazistiska koncentrationslägren i Tyskland och Österrike som Dachau, Mauthausen, Buchenwald, Bergen-Belsen, Sachsenhausen, Ravensbrück, Oranienburg, alla var utrotningsläger - dödsläger - utrustade med gaskammare för massavlivning av människor.

De var alltså "förintelseläger" av samma dignitet som Auschwitz-Birkenau, Treblinka och de andra nazistiska koncentrationslägren i Polen, som dagens propaganda riktat in sig på, platser där tyskar medelst gaskammare skall ha massavlivat människor.

Exempelvis så anklagade den brittiske chefsåklagaren Sir Hartley Shawcross inför Nürnbergdomstolen den 26:e juli 1946, tyskarna för att ha mördat mer än sex miljoner judar "i gaskamrarna och ugnarna i Auschwitz, Dachau, Treblinka, Buchenwald, Mauthausen och Oranienburg". (Se Nürnberggrättegångens protokoll; IMT, Vol XIX, sid. 434).

Under årtionden efter kriget påstods det i mängder av sk. historiska verk och berättelser att läger i Tyskland och Österrike var "utrotningsläger" utrustade med gaskammare, dessutom vittnade tusentals sk. "överlevande" som suttit i dessa läger att så var fallet.

Det hörde till de "fakta" om "förintelsen" som var obestridbara, den som vågade ifrågasätta dessa gaskamrar i de tyska och österrikiska lägren, huruvida de verkligen funnits så som propagandan påstod, stämplades raskt som "antisemit", vilket exempelvis den förste revisionisten och fd. koncentrationslägerfången Paul Rassinier fick erfara.

Men 1960 gör man helt plötsligt en helomvändning från de officiella historikernas sida och erkänner indirekt att alla dessa gaskammare i dessa tyska och österrikiska läger aldrig funnits, att alla historier, vittnesmål, bekännelser, varit en bluff!

Det första tecknet på denna otroliga revision var en artikel publicerad i den västtyska tidsskriften "Die Zeit" den 19:e augusti 1960. Martin Broszat, en ivrig förkunnare av förintelsedogmen och tillhörande det ansedda Institutet för Nutidshistoria i München (där han sedemera blev chef) skrev där följande på sida 16, under rubriken "Inga gasningar i Dachau":

"Varken i Dachau eller Bergen-Belsen och inte heller i Buchenwald gasades judar och andra fångar. Gaskammaren i Dachau blev aldrig färdigställd och "satt i arbete". (...) Massutrotningen av judar med gas som började 1941/42 genomfördes på platser särskilt utvalda för ändamålet, med hjälp av installationer som var tekniskt anpassade för denna uppgift, framförallt i det ockuperade Polen (men ingenstans i det egentliga Tyskland)."

Parentesen på slutet är Martin Broszats.

Sedan denna artikel går startskottet för denna fantastiska revision som i ett svep ogiltigförklarar tusentals sk. "överlevandes" vittnesmål om gasningar och komprometterar hela bevisföringen för dessa fantastiska kemiska slakthus, de nazistiska gaskamrarna.

"Nazistjägaren" Simon Wiesenthal tvingades också tillstå detta pinsamma faktum när han i en artikel i tidskriften "Books and Bookmen", april 1975, skrev att "det fanns inga utrotningsläger på tysk mark", utan gasningen av judar skedde enbart på polskt territorium ockuperat av Tyskland.

Man skall då veta att Simon Wiesenthal hör till dem som spridit uppgifter om gasningar i koncentrationslägret Mauthausen och i det närliggande Hartheim där miljoner skall ha mördats (se hans bok "KZ Mauthausen", Linz-Vienna, Ibis Verlag, 1946).




Hur var dessa "gaskammare" i de tyska och österrikiska lägren bevisade?

De påstådda gaskamrarna i de tyska och österrikiska lägren, som det nu är erkänt aldrig existerade, var mycket omständigt "bevisade" bl.a. av en speciell undersökningskommission bestående av amerikanska kongressmän som på uppdrag av general Dwight D. Eisenhower efter kriget skulle "samla fakta" om tyska krigsförbrytelser.

Deras "undersökningar" kom fram till att tusentals människor faktiskt skulle ha mördats med gas i en gaskammare i Dachau-lägret i Tyskland.

Dessa slutsatser sammanfattades i ett dokument, L-159, och användes sedan som "bevis" mot tyskarna av Nürnbergrättegången för gasningar i Dachau. I detta dokument L-159, bokfört som amerikanskt bevis mot tyskarna inför Nürnbergrättegången med beteckningen Exhibit USA-222, stod det bl.a. följande:

"En framstående egenskap för Dachau-lägret var gaskammaren för avrättning av fångar och de till en viss del fulländade anläggningarna för avrättning via arkebusering.

Gaskammaren var lokaliserad i mitten av ett stort rum i krematorie-byggnaden. Den var byggd i betong. Dess dimensioner var mellan 20 gånger 20 fot, och taket hade en höjd av ungefär 10 fot! På två motsatta väggar av gaskammaren fanns det lufttäta dörrar genom vilka man kunde föra in de dömda fångarna för avrättningen, och sedan avlägsna dem. Tillförseln av gas till kammaren kontrollerades med hjälp av två ventiler på en av väggarnas utsida, och under ventilerna fanns ett litet glastäckt kikhål varigenom operatören kunde se offren dö. Gasen fördes in i kammaren genom rör som slutade i perforerade mässingsfästen satta i taket. Kammaren hade en storlek tillräcklig för att avrätta c:a hundra människor åt gången."

(Se "Report of the Committee Requested by Gen. Dwight D. Eisenhower (...) to the Congress of the United States Relative to Atrocities and Other Conditions in Concentration Camps in Germany" från 15:e maj 1945, bokförd i Nürnbergrättegångens dokumentsamling som Exhibit USA-222, IMT, Vol XXXVII, sid. 621.)

För att ytterligare övertyga Nürnbergrättegången och alla världens massmedia att Dachau verkligen var ett dödsläger där nazisterna med gaskammare massmördat människor, visades den 29:e november 1945 en amerikansk-producerad propaganda- film för rättegångens deltagare. Filmen påstods "bevisa" existensen av en nazistisk gaskammare i det av amerikanska soldater erövrade Dachau-lägret.

I filmen sade den amerikanska speakerrösten:

"Dachau - skräckfabriken...

I ordnade rader hänger kläderna som tillhört de fångar som kvävts i giftgas-kammaren. De hade övertalats till att ta av sig sina kläder under förevändningen att de skulle ta en dusch till vilken handukar och tvål tillhandahölls. Det här är Brausebad - duschrummet - gasventilerna.
I taket - falska duschventiler.
I kontrollrummet - rören för in- och utförsel.
Tryck-knappar för att kontrollera in- och utförseln av gas.
En handreglerad ventil för att reglera trycket.
Cyanid-pulver användes för att generera den dödliga röken.
Från gaskammaren, fördes kropparna till krematoriet."

(Se filmmanuskriptet, publicerad som Nürnbergdokument PS-2430, IMT, Vol XXX, sid. 470.)

För att förstärka bevisföringen för Dachau-lägrets "gaskammare" och massmord med den plockade man även in ett "ögonvittne" inför Nürnbergrättegången, den tjeckiske läkaren och fd. Dachau-fången dr. Franz Blaha.

Den 9:e januari 1946 vittnade han under ed inför rättegången om massavrättning med gas i Dachau och påstod att "många avrättningar med gas och arkebuseringar och injektioner ägde rum mitt i lägret".

Dr. Franz Blaha beskrev även för rättegången hur han själv personligen närvarade vid den första gasningen i Dachaus gaskammare. Han delger rättegången följande detaljer om de gasmördade kropparnas tillstånd:

"Deras ögon var röda, och deras ansikten uppsvullna. Många fångar dödades senare på detta sätt. Efteråt fördes de till krematoriet där jag måste undersöka deras tänder efter guld."

(Se Nürnbergdokument PS-3249, IMT, Vol XXXII, sid. 62 samt även IMT, Vol V, sid. 173.)

Som sagt bortreviderades dessa imponerande "Nürnbergbevis" om gasningar och gaskammare i ett svep i.o.m. revisionen från 1960, då den ansedde historikern Martin Broszat som den förste från förintelsesidan tillstod att "inga gasningar i Dachau" skett:

"Varken i Dachau eller Bergen-Belsen och inte heller i Buchenwald gasades judar och andra fångar. Gaskammaren i Dachau blev aldrig färdigställd och "satt i arbete"."

(Die Zeit, 19/8-1960.)

Sedan 1973 står det på den skylt som finns upphängd vid det utrymme i Dachau, som utpekats som den famösa "gaskammaren", följande text, på fem språk:

"GASKAMMARE - kamouflerad som ett "duschrum" - aldrig använd som gaskammare"

Och dödsiffan för Dachau har sänkts från tidigare astronomiska siffror på 238 000-278 000 döda, till dagens 28 000!

Under de allierades rättegång mot de besegrade tyskarna "bevisade" man också gasningar, förutom i Dachau-lägret, också i en mängd andra nazistiska koncentrationsläger där man idag erkänner att inga gasningar skett.

Exempelvis så "bevisades" gasningar i det ovannämnda Mauthausenlägret i Österrike under Nürnbergrättegången. I Nürnbergdokument PS-499, från 8:e maj 1945, på sidan 2, kan man läsa följande under rubriken "Lista på Olika Metoder att Döda Fångar på i Mauthausens Koncentrationsläger":

"Gaskammare.

De sjuka, de svaga och de fångar som var oförmögna till arbete, och även de politiska fångar som skulle elimineras, gasades tid efter annan i gaskammaren.
Ända upp till 120 nakna fångar kunde tryckas in i gaskammaren, sen hälldes Zyklon B in. Det tog ofta timmar för döden att inträda. SS kunde betrakta händelseförloppet genom ett glasfönster i dörren."

Nürnbergdokument PS-2223 från 3:e augusti 1945, innehåller en "Report of Investigation of Alleged War Crimes" daterad 13/14 feruari 1945 som bl.a. behandlar ett förhör med två desertörer från den polska armén och deras upplevelser i Mauthausen-lägret:

"En gaskammare med kapacitet för 200 personer användes för att ta hand om många andra offer; många kvinnor som var tjeckiska patrioter och misstänktes för sabotage eller vägrade lämna upplysningar, gasades där."

Den fd. Mauthausenfången Albert Tiefenbachers edsvurna vittnesmål från den 7:e december 1945, Nürnbergrättegångdokument PS-3845, användes också av de allierade för att "bevisa" gasningar i Mauthausen. Tiefenbachaer berättar i detta vittnesmål ingående hur nazisterna massgasade människor i Mauthausen, hur "gaskammaren" fungerade, och hur han själv "hjälpte till att bära de döda från gaskammaren". (Se IMT, Vol XXXIII, sid. 226-227 och 228.)

Nu är det erkänt från förintelsehåll att människor aldrig gasats i Mauthausen. I linje med detta tillkännagav förintelseprofeten Yehuda Bauer från Institutet för Judisk Nutidshistoria, Hebrew University of Jerusalem, i sin bok "A History of the Holocaust", Franklin Watts Publisher 1982, sid. 209, att "inga gasningar utfördes i Mauthausen". Enligt Bauer dödades många judar där "genom en process som nazisterna kallade för "utrotning genom arbete"".




Har några nazister "vittnat" att de gasat folk i "gaskammare" i läger där nu de sk. "officiella" historikerna erkänt att inga gasningar ägt rum?

Under Nürnbergrättegångarna använde de allierade förutom egna bevisdokument, "vittnesmål" från sk. "överlevande" och även påstådda bekännelser från nazister för att bevisa att nazisterna massmördat judar och andra med gas i de tyska och österrikiska koncentrationslägren.

Ett av dessa "bevis" är en "bekännelse" av Mauthausens siste lägerkommendant Franz Ziereis, som användes flitigt av de allierade under den första Nürnberg- rättegången för att bevisa gasningar i Mauthausen. Denna "bekännelse" kallades för Nürnbergdokument PS-1515, och hade rubriken "Vittnesmål från Koncentrationslägret Mauthausens Lägerkommendant SS-Översten Franz Ziereis".

Där skall Ziereis ha berättat hur gaskammaren i Mauthausen konstruerades på order av en viss SS-man Glücks och kamouflerades som ett duschrum för att lura de dödsdömda fångarna.

Vad som inte kommer fram i den fantastiska "bekännelsen" är dock omständighterna kring dess tillkomst. Den 8 maj 1945, när Ziereis skall ha "bekänt" ovannämnda, hade lägret erövrats av amerikanska trupper från general Pattons armé. Ziereis hade skjutits av amerikanerna och låg nu genomborrad av tre kulor, på sin dödsbädd.

"Förhöret" av den döende SS-mannen utfördes av en amerikansk officer som ej kunde tyska och en fd.lägerfånge, Hans Marsalek, som behärskade språket. Allt i detta dokument kommer alltså från "översättaren" Hans Marsalek. Att det mystiska "förhöret" drog ut på 6 timmar, ända fram till Ziereis död, säger en del om denna "bekännelse" och omständigheterna kring dess tillkomst.

Gerard Reitlinger, en av de främsta förintelsehistorikerna erkänner också i sin bok "The Final Solution", sida 474, att detta dokument PS-1515, d.v.s. Ziereis:

"...bekännelse på dödsbädden, nedtecknad av en fånge i närvaro av en amerikansk officer som inte förstod tyska, är inte särskilt trovärdig."

Men som sagt användes den mot tyskarna för att bevisa gaskammare i Mauthausen som idag erkänts aldrig existerat, och användes som en del av bevisen för "förintelsen".

Ett annat Nürnbergdokument, PS-2753, från den 7:november 1945 innehåller också en "bekännelse" från en annan SS-mann, Aloïs Höllriegl, där han vittnar om Mauthausens "gaskammare" och hur den användes. (Se IMT, Vol XXXI, sid. 93.)

Fler exempel:

Kommendant Josef Kramer, även kallade "the Beast of Belsen", vägrade i de första förhören som de allierade utsatte honom för, erkänna att gaskammare funnits i Auschwitz när han var kommendant där, sådana påståendena var enligt honom "osanna från början till slut". Vid ett senare tillfällen, efter fler "utfrågningar", berättade han om en gaskammare i Auschwitz, men då talade han nu även om en gaskammare i lägret Struthof-Natzweiler där han också varit kommendant innan Auschwitz.

Om Struthof-Natzweilers gaskammare vittnade Kramer följande hur han personligen gasade ihjäl kvinnor med "cyanid-salter":

"När dörren stängdes började de skrika. Jag hällde in en del salt i röret ...och observerade genom en kikhål vad som hände i rummet. Kvinnorna andades i ungefär en halv minut, innan de föll ner till golvet. Efter att jag satt på ventilationen öppnade jag dörren. Jag hittade kvinnorna liggande livlösa på golvet, täckta av exkrement."

(Se Wiliam Shirers kända bok, "The Rise and Fall of the Third Reich" sid. 1277, och "Examination of Josef Kramer", Trials of the War Criminals", där vittnesmålet dök upp som "bevis")

I dag är det ingen seriös historiker som hävdar att någon "gaskammare" skulle ha funnits i Struthof-Natzweiler-lägret. Och Josef Kramer avrättades redan hösten 1945.

I förintelseförfattarna Eugen Kogons, Hermann Langbeins, och Adalbert Rückerls bok, "Les Chambres á gas, secret d'Etat", Editions de Minuit, 1984, sidorna 230-231, publiceras utdrag från ett förhör med den tyske lägerkommendanten för koncentrationslägret Oranienburg-Sachsenhausen, Anton Kaindl, inför en sovjetisk militärtribunal:

"Kaindl: Kring mitten av mars 1943 lät jag installera en gaskammare för massutrotning.

Åklagaren: På ditt eget initiativ?

Kaindl: Ja, delvis, de existerande installationerna räckte inte till för den planerade utrotningen. Jag anordnade en konferens där chefsläkaren Baumkötter deltog. Han berättade för mig att giftgas, såsom blåsyra, i särksilda rum förberedda för ändamålet, dödade folk på direkten.

Det var därför jag ansåg att installationen av gaskamrar var rätt, det var dessutom en mer human metod för att massdöda människor."

Idag är det ingen som på allvar hävdar att folk massmördats i Oranienburg-Sachsenshausen i några nazistiska "gaskammare".




Vad skiljer de nu erkänt falska bevisen för gaskammare i de tyska och österrikiska lägren, från "bevisen" för gaskammare i Auschwitz-Birkenau?

Ingenting alls.

Både de påstådda gaskamrarna i de tyska och österrikiska lägren och de i Polen har sina "vittnen", sk. "överlevanden" som berättar om gasningar.

I fallet med de tyska och österrikiska "gaskamrarna" producerade de allierade även en uppsjö av "dokument" av pseudovetenskaplig karriär som förklarade hur dessa gaskammare skall ha fungerat.

Både lägren i Tyskland och Österrike kan dessutom stoltsera med "bekännelser" från nazistiska lägeransvariga om gasningar i dessa läger, likt de tyska "bekännelserna" om gasningar i Auschwitz-Birkenau.

Som vi visat så har dessa vittnen för gasningar i de tyska och österrikiska lägren visat sig vara helt lögnaktiga, när man nu erkänt att dessa läger ej haft gaskammare.

Det är här inte fråga om några enstaka vittnesmål som i.o.m. detta erkännande ogiltigförklaras, utan tusentals historier från fd. lägerfångar. Men det hindrar inte vissa av dem att alltjämt berätta fantastiska historier om upplevelser i gaskammare de aldrig sett, som aldrig existerat, utan är rena fantasiprodukter.

I ljuset av dessa kunskaper finns det inte mycket som kan få en att fortsätta hålla fast vid historier om att tyskarna massmördade judar i läger i Polen, när de avgörande bevisen nu så allvarligt komprometterats.




Vad skrev den svenske historikern Peter Englund för att förklara detta problem?

1993 släpptes en bok, "Det Eviga Hatet", där Peter Englund lånar sitt namn som renommerad svensk historiker för att hjälpa judiska Israel-lobbyister som Jackie Jakubowski, Henrik Bachner, Per Wästberg (Hirsch), och Georg Klein, att försöka kontra revisionisternas argument.

I sin uppsats "Belzec, Polen - tisdagen den 18 augusti 1942" skall Englund försöka tackla bl.a. det ovanämnda problemet med de uppdiktade gaskamrarna i de tyska och österrikiska lägren. Englund förlitar sig helt kallt på att ingen tänker kolla källorna (exempelvis Nürnbergrättegångarnas protokoll) och skriver sonika, sid. 105:

"En sådan som Faurisson har levt på lånad tid, bland annat därför att han kunnat utnyttja de missförstånd som har uppstått när kunskaperna om Förintelsen vandrat från fackhistorikerna och blivit till allmän egendom."

Och sedan gör Englund det fatala uttalandet:

"Så till exempel vet gemene man i regel inte att skilja på de olika typer av läger som den nazistiska polisstaten skapade och att gaskammare bara fanns i några få läger i Polen, där de mest aktiva massavlivningarna ägde rum. Så kan "revisionister" ta billiga poäng på att till exempel påpeka att det minsann inte fanns några gaskammare i Dachau eller Bergen-Belsen eller i Mauthausen, något som historiker av facket heller aldrig påstått."

Englund låtsas alltså som om all den efterkrigs "dokumentation" kring dessa gaskamrar i Dachau och Mauthausen, aldrig existerat.

Att Englund i sitt uttalande låter sig ta till lögnen som vapen visas också när man går igenom många av de böcker som fortfarande mot bättre vetande skriver om de numera bortreviderade "gaskamrarna", "gaskammare" som enligt Englund ingen "historiker av facket" påstått existerat.

Exempelvis kan vi titta på boken "Nya Tidens Världshistoria", Scandinavian University Books, av den amerikanske historieprofessorn R.R. Palmer. Där kan man läsa (sid. 336, del II):

"...koncentrationsläger som förvandlades till massutrotningscentra med gaskamrar och krematorieugnar i Maidanek, Treblinka, Dachau, Buchenwald, Auschwitz och annorstädes..."

Denna bok användes länge vid de svenska universiteten för studenter i historia. Kanske t.o.m. Englund själv har den i sin bokhylla?

Och i en lärobok för svenska gymnasister, "Alla tiders historia", Liber läromedel 1984, en bok som granskats av historieprofessor Sven Lundkvist, kan man på sid. 272 läsa:

"I läger som Auschwitz, Dachau, Buchenwald byggdes gaskamrar för att man på kortast möjliga tid skulle kunna döda så många som möjligt."

Hur var det med Englunds "ingen historiker av facket...", vad är historie-professorerna R.R. Palmer och Sven Lundkvist om inte just "historiker av facket"? Alla sprider de dock osanningar, eftersom vi tidigare visat att det är erkänt att tyskarna aldrig gasat någon i "gaskammare" i läger som Dachau och Mauthausen och Buchenwald.

Man kan fråga sig vem det är som lever på lånad tid; Faurisson eller Englund?




Vad säger revisionisterna om alla de människor som säger sig vara "vittnen till förintelsen" och som skall ha bevittnat gasningar?

Revisionisterna säger att man inte kan bevisa ett brott, och framförallt inte ett brott av den magnituden som "förintelsen" utgör sig vara, utan att kunna prestera några fysiska bevis för att detta massmord verkligen genomförts.

Man förlitar sig helt på vittnesmål, sk. "ögonvittnesskildringar" men vid en närmare analys visar det sig antingen att det är fråga om hörsägen, rykten, som sprids. Man brer på med påstådda händelser som enligt den officiella historiken inte skett, man överdriver sin egen roll, och i många fall förekommer regelrätta lögner där personer helt och hållet hittar på de mest fantastiska historier.

Utrotningsanhängarna, de som vidhåller att miljoner judar enligt en unik, nazistisk, plan massmördades, framförallt i särskilda för ändamålet utvecklade gaskammare, baserar sin anklagelse på just sk. "vittnesmål" men samtidigt tillåter de inte någon som helst kritisk analys och forskning kring dessa vittnesmål. Men likt alla mordutredningar kan man inte ta ett vittesmål för givet bara för att åklagarsidan tycker att det passar åklagarens anklagelse, utan vittnesmålet måste vägas emot de andra vittnesmålen, och den fysiska bevisningen. Därefter kan man antingen säga att man fäster tilltro till vittnet, eller så avfärdadas det som opålitligt, särskilt om man kunnat visa på oegentligheter och rena lögner i vittnesmålet.

Men i fråga om "förintelsen" är det annorlunda, där upphöjs de sk. "ögonvittnena" till en gudastatus, och någon som helst analys av deras historier avfärdas som "nynazism", "antisemitism", "man vill ta våra anhörigas död ifrån oss", etc, etc.

Men de sk."överlevandes" historier måste få granskas kritiskt.

Ett belysande exempel:

I den kanadensiska tidningen "The Gazette", utgiven i Montreal, fanns den 5 augusti 1993 en artikel av Karen Seidman om den judiske "överlevanden" Moshe Peer. Rubriken var: "SURVIVING THE HORROR. Author recounts experiences in Nazi Concentration camp".

I artikeln kan man läsa följande rader om Moshe Peers upplevelser i koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland:

"Som elvaårig pojke och fånge i koncentrationslägret Bergen-Belsen under andra världskriget skickades Moshe Peer till gaskammaren minst sex gånger. Varje gång överlevde han och bevittnade, med fasa när många av de kvinnor och barn som gasades tillsammans med honom kollapsade och dog.

Än idag förstår inte Peer hur han kunde överleva. "Jag vet inte, men kanske barn överlever bättre", sade han i en intervju förra veckan."

Det hela låter mycket likt andra historier om "förintelsen", även om Peer nu faktiskt hävdar att han överlevde minst sex gasningar. Läsarna tror att det här ännu ett bevis, ännu ett "ögonvittne" till "förintelsen", men sanningen är en helt annan.

Det är nämligen så att Bergen-Belsen-lägret som Moshe Peer var i aldrig haft någon gaskammare, inte ens de allierades eller sionisternas efterkrigspropaganda har hävdat något sådant. Vad "vittnet" Peer så upprörande berättar om är inget annat än försåtliga lögner, rena fantasier, från hans sida.

Men bedragaren Moshe Peer säljer böcker där han berättar om sitt lidande, han håller föreläsningar och är tack vare sina påstådda upplevelser en aktad man.




Är de sk. "överlevandes" berättelser otillförlitliga?

Revisionisterna är överens om att många av de sk. "vittnena" till "förintelsen" inte bara är otillförlitliga utan rentav lögnaktiga, när de talar om "gaskammare". Revisionisterna har i 40 års tid publicerat avhandlingar och verk som noggrannt gått igenom dessa vittnesmål och visat på oegentligheterna.

Revisionisterna har dock aldrig, till skillnad från vad sionisterna och deras förintelsepropagandister påstår, någonsin hävdat att "det fanns inga koncentrationsläger" - det är en falsk lögn som spreds av sionisterna vid Robert Faurissons besök i Sverige.

Inga revisionister har heller någonsin "förnekat" att det under kriget förekom deportationer, rasförföljelser, umbäranden i koncentrationslägren, krematorieugnar, och desinfektionsgaskammare.

Men att säga att de vittnesmål som berättar om massgasningar, fantastiska eldgropar, elektriska massmordsinstallationer, eldsprutande krematorieskorstenar, etc. - att de skulle sakna trovärdighet, är enligt propagandisterna lika hemskt som om man svurit i kyrkan (synagogan?).

Men se själva vad samma propagandister och "forskare" tillstår om sina fantastiska "vittnesmål" och "ögonvittnen" som det är straffbart att ifrågasätta, i de publikationer som inte läses av oss vanliga dödliga:

I skriften "Revue d'histoire de la Deuxième Guerre Mondiale", juli 1954, sid 18, not 2, skriver Germaine Tillion, en av de mer ansedda förintelse-forskarna på etablissemangets sida, under rubriken "Le système concentrationnaire allemand", följande om vittnena från koncentrationslägren och deras trovärdighet:

"Dessa personer (som ogrundat ljuger) är i själva verket många fler än man vanligen föreställer sig. Just ett sådant område som koncentrationslägrens värld har faktiskt, tyvärr, för att stimulera fantasin hos sado-masochisterna utgjort ett enastående arbetsfält för dessa personer. Vi känner till mängder av mentalt störda personer, delvis bedragare eller galningar som har använt sig av en inbillad deportering. Vi känner till andra som verkligen deporterats - vilkas sjuka sinne bemödat sig att överträffa de redan monstruösa saker de sett eller hörts talas om. Det har till och med funnits förläggare som har tryckt några av dessa vidlyftigheter och mer eller mindre officiella kompilationer. Men det finns knappast någon ursäkt för förläggarna och kompilatörerna eftersom det skulle räcka med en mycket elementär undersökning för att avslöja bedrägeriet."

Gerald Reitlinger är en av de absolut mest framburna och största auktoriteterna, han har bl.a. skrivit boken "The Final Solution", 1953, som det ofta refereras till. På sidan 651 i samma bok, behandlar Reitlinger de judiska vittnesmålen som används för att bevisa "förintelsen". När man läser följande skall man betänka att det är skrivet av en av de främsta förintelse-författarna från utrotningsanhängarnas sida och att Reitlinger aldrig påståtts vara "antisemit". Reitlinger skriver:

"Den största delen av dokumentationen från dödslägren har samlats ihop av den polska regeringens undersökningskommission och den Centrala Kommissionen för Judisk Historia i Polen, genom att man förhört de överlevande som var i stånd att berätta, människor som oftast saknade utbildning.

Dessutom är den östeuropeiske juden av sin natur en retoriker, han älskar att uttrycka sig med utsirade liknelser. När ett vittne deklarerade att alla offren från fjärran väst anlände till dödlägret i sovvagnar, menade han egentligen att de kom i passagerarvagnar och inte i boskapsvagnar. Ibland kunde deras föreställningar förlora all trovärdighet, som när de beskrev matsmugglarna i gettot som män av enorm kroppsstorlek med fickor som gick från nacken ned till anklarna. Även läsare som inte är anstuckna av rasfördomar kan tycka att dessa historier är lite väl svårsmälta, och kanske vilja ropa ut: "Credat Judaeus Apella" (Översättarens anmärkning: "Låt juden Apella tro på det") och förpassa dessa berättelser till fablernas värd. Läsarna kan med rätta tro att de här har att göra med "orientala" vittnen, för vilka siffror och antal bara är inslag i retoriken. Även deras namn Sunschein, Zylberdukaten, (silverdukater) Rothbalsam (rött balsam) Salamander - verkar vara tagna från fantasins värld."

I den israeliska tidningen "The Jerusalem Post", 17 augusti, 1986, sid. 1, kunde man läsa följande under rubriken "Tvivel på bevis från lägerfångar", där man bl.a. intervjuvat Shmuel Krakowski, arkivchef på det stora förintelsemuséet Yad Vashem i Israel:

"Över hälften av de 20 000 vittnesmål från Holocaust-vittnen som arkiverats på Yad Vashem är "otillförlitliga" och har aldrig använts som bevis i rättegångar för nazistiska krigsförbrytelser, berättar direktören för Yad Vashem, Shmuel Krakowski, för The Jerusalem Post.

Krakowski sade att många vittnen p.g.a. en önskan att "vara en del av historien" kan ha låtit sin fantasi skena iväg. "Många har aldrig varit på de ställen där de påstår sig ha bevittnat illdåden, medans andra har förlitat sig på andrahands uppgifter de fått från bekanta eller främmande de träffat", enligt Krakowski.

"En stor del av vittnesmålen som finns arkiverade här, visade sig senare vara otillförlitliga, när plats- och datumangivelser inte kunde klara en historie-experts kritiska granskning"."

I en intervju i "The Jerusalem Post", (internationella utgåvan, 28 juni, 1986, sid. 8) tillstod Raul Hilberg, ansedd som en av dagens främsta författare om "förintelsen", följande om vittnen till "förintelsen". Hilberg, själv jude, sade:

"En stor del av [överlevandes] personliga vittnesmål är otillförlitliga när det kommer till namn, platser och datum... De överlevande talar mest om sitt eget lidande. Samuel Gringauz, själv en överlevande, dömde i skarpa ordalag dessa personliga berättelser. I januari-numret av "Jewish Social Studies" 1950, kallade han dem för "judeocentriska, logocentriska och egocentriska". Enligt honom var de flesta av biografierna fulla av orimligt svammel, överdrifter, dramatiska effekter, amtörmässigt filosoferande, kvasi-lyrik, obekräftade rykten, snedvridningar och ursäktanden."

Michel de Boüard, fd. professor och dekanus vid litterära fakulteten vid universitetet i Caen satt under andra världskriget som deporterad fransman i tysk fångenskap i koncentrationslägret Mauthausen. Han har sedemera varit medlem i Kommittén för Andra Världskrigets Historia.

I en intervju i den franska tidningen Ouest-France 1-2/8 1986 av journalisten Jacques Lebailly, visar Michael de Boüard att han hör till de få med civilkurage när han tillstår följande om dokumentationen och vittnesmålen kring koncentrationslägren:

"Jag kände mig sliten mellan mitt samvete som historiker och de plikter det innebär och å andra sidan mitt medlemskap hos en grupp kamrater [fd. koncentrationslägerfångar], som jag djupt älskar, men som vägrar inse nödvändigheten av att behandla koncentrationslägrena som ett historiskt faktum i enlighet med vedertagna historiska metoder.

Jag förföljs av tanken, att om hundra år eller rentav om femtio kommer historikerna att utsätta andra världskrigets koncentrationsläger för sin undersökning och vad de då kommer att upptäcka:

Dokumentationen är alltigenom rutten. Å ena sidan finns det en ansenlig mängd fantasier och felaktigheter, som envetet upprepas särskilt i fråga om siffror, samt sammanblandningar och generaliseringar - och på den andra sidan mycket torra, kritiska studier, som demonsterar hur löjliga dessa överdrifter är.

Jag är rädd, att historikerna till sist kommer att säga, att själva koncentrationslägren måste ha varit en myt. Där finns en fara. Och den förföljer mig."

I samma intervju berättar Michel de Boüard också om Mauthausens påstådda "gaskammare":

"I monografin över Mauthausen, som jag skrev 1954 för "La Revue d'histoire de la Seconde Guerre Mondiale" talar jag på två ställen om gaskamrar. När jag efteråt funderat på detta har jag sagt till mig själv: Var skaffade jag mig övertygelsen om att det fanns en gaskammare i Mauthausen? Det var inte under vistelsen i lägret, ty varken jag eller någon annan misstänkte, att det fanns någon sådan där. Det var snarare ett rykte jag hörde efter kriget, det är säkert. Sedan upptäckte jag i min text, att fastän jag underbyggde mina flesta påståenden med hänvisningar, finns det ingen hänsvisning beträffande gaskammaren..."

"Nu var det så att jag var medlem av den franska ledningen för den internationella motståndsorganisationen i lägret, och vi var väl underrättade om vad som hände där."




Ljuger då de sk. "överlevande" som i våra skolor "undervisar" de svenska skolungdomarna om "förintelsen"?

De judiska sk. "överlevande" som efter sionistiska kampanjer blivit ett standardinslag i den svenska skolundervisningen berättar huvudsakligen om sina personliga upplevelser under kriget, om umbäranden i lägren.

Dock tillåter de sig att bre på med rejäla överdrifter, lögner och osanningar när de berättar om det de kallar för "förintelsen" av det judiska folket. Ferenc Göndör, en av de första judar i Sverige som börjat "berätta om förintelsen" för de svenska skoleleverna och erhållit mycket massmedial uppmärksamhet, så mycket att han t.o.m. erhöll Tage Danielssons humanistpris på 150 000 kronor, brukar sprida den gamla krigslögnen att tyskarna gjorde tvål på judarna, den sk. "RIF"-tvålen.

I ett ljudbildband om "förintelsen" som han gjort och som används flitigt av våra historialärare i de svenska skolorna kan man höra Ferenc Göndör förkunna:

"Efter man klätt av sig helt fick man gå fram till en man som rakade en överallt. Man fick gå vidare och man fick en liten grön tvålbit i handen som var en rätt så väldoftande toalett-tvålbit. Det stod på den tre bokstäver: R, I, F, - RIF. Jag visste inte vad det betydde, jag la inte särskilt märke till det men senare fick jag reda på att det var förkortning på Rein Jüdisches Fett, betyder "rent judiskt fett". Tvålen var gjord av judar."

Ferenc Göndör upprepade lögnen i Sveriges Riksradio när han i en serie radioprogram om honom i slutet av åttiotalet berättade för radiolyssnarna hur han under kriget tvingades tvätta sig med tysk tvål gjord av "rent judiskt fett".

Sedan drygt 15 år tillbaka är det erkänt av ledande judiska auktoriteter att det aldrig gjorts någon tvål av judar.

Det är värt att påminna att Göndör gör sig ett bra geschäft på dessa skolbesök, han tjänar 2 000-3 000 kronor per tillfälle, han har upphöjts från den obetydliga roll han innan hade som tekniker på Sveriges Radio till en judisk rikskändis, och som sagt haglar utmärkelser och pengar över honom. T.o.m. hans son Eli Göndör har nu gjort sig en karriär på pappas namn och figurerar som frilansjournalist för en mängd tidningar i Sverige där han sprider sionisternas propaganda i egenskap av "Israelkorrespondent".

Hédi Fried är en annan känd profil bland de judiska "överlevande". Hennes specialitet är att skriva långa harranger i dagspressen där hon predikar för att "förintelsen" skall bli en självklar del av svensk skolutbildning; hon har förstått vikten av att på ett tidigt stadium angripa barnen med sionistisk propaganda så att de sedan blir sionisternas lydiga redskap utan något som helst självständigt tänkande.

Hédi Frieds livshistoria från koncentrationslägren brukar innehålla en pikant del där hon berättar att hon kunde känna lukten av den nazistiska dödsgasen Cyklon B, innan hon ens kommit ut ur sin godsvagn efter ankomsten till Auschwitz. I en intervju i Z-Radio som "Veckans Z-Profil" häromåret berättade hon att:

"...när vi satt i vagnarna i Auschwitz, innan de öppnade dörrarna, så kände vi den här inträngande lukten ...det var ju gaslukten man kände redan i tåget..."

Det kan låta mycket gripande, men vet man något om Cyklon B var just problemet med den gasen att den var var i det närmaste doftfri! Och även om nazisternas "dödsgas" hade luktat är påståendet att man kunde känna doften inuti tågvagnarna innan man ens kommit ut i lägret helt befängt, eftersom det då hade betytt att läckaget från gaskamrarna var en omdelbara dödsfara för alla utanför gaskamrarna, inklusive SS-personalen.

Dessutom ger hon en version av gasningarna, när hon berättar, som strider helt emot den etablerade versionen. Enligt henne släpptes gasen ut genom "kranar", medans den officiella versionen numera är att Cyklon B släpptes ner i form av små bricketter genom hål i gaskamrarnas tak. Trots det användes hon som "vittne" i judarna Bruchfelds och Hirschfeldts (JKs) rättegång mot den svenske revisionisten Ditlieb Felderer den 15 december 1994.

Max Schuldiner är en annan judisk sk. "överlevande" som arbetar med att sprida propaganda om "förintelsen" i våra skolor i Göteborgsregionen. I en artikel om honom publicerad i "Skolvärlden", Nr 22, Dec 1995, påstås att han överlevt 24 koncentrationsläger (var inte lägren till för att utrota judarna enligt propagandan?). Schuldiner berättar under sina skolbesök om sina upplevelser under kriget. Enligt tidningen "Skolvärlden" påstår han att tyskarna skodde sina hästar med särskilt vässade hästskor, och hur en tysk överste vid ett tillfälle galopperade rakt in i en hop fångar och "hästens vassa hästskon trampade vilt" vilket enligt "vittnet" Max Schuldiner ledde till att "fingrar och händer slets av de skrikande fångarna". Ett fullkomligt otroligt påstående. En riktig lögn bjuder han också på när han enligt tidningen "Skolvärlden" var i koncentrationslägret Bergen-Belsen där han enligt egen utsago kommenderades "att forsla kvinnolik från gaskamrarna till massgravarna". Som vi visat är det idag erkänt att de aldrig funnits någon "gaskammare" eller "gaskamrar" i Bergen-Belsen, än en gång är det här fråga om påhittade historier. Det är inte så att han modifierat sin historia lite grann, utan han har helt enkelt ljugit och hittat på "gaskamrar" som aldrig funnits. Och denne person påstår sig "informera" de svenska skolungdomarna!




Har inte Rudolf Höss, en av lägercheferna i Auschwitz bekänt gasningar inför Nürnbergrättegången 1946 och i boken "Kommendant i Auschwitz"?

Rudolf Höss, kommendant i Auschwitz mellan åren 1940-43 tillfångatogs efter kriget av britterna. I allierad fångenskap avlämnade han flera "bekännelser" om hans gärning i Auschwitz där han bl.a. "erkände" gasningar.

Under Nürnbergrättegången den 15 april 1946 togs han även in som "vittne" till "förintelsen", och stora delar av hans "bekännelse" från 5 april 1946 lästes upp.

Sedan överfördes Rudolf Höss till de polska myndigheterna, där han dömdes och avrättades den 16 april 1947.

År 1958 släpptes vad man påstod var Höss biografi med namnet "Kommendant i Auschwitz" av Institutet för Nutidshistoria i München. Denna bok har allt sedan blivit en av hörnstenarna i förintelse-mytologin, all förintelselitteratur använder Auschwitz-kommendantens "bekännelse" som referensbok.




Under vilka omständigheter kom Rudolf Höss "bekännelse" till?

Redan när man läser dokument 3868-PS som skall varit Höss bekännelse för engelsmännen, och som sedan användes inför Nürnbergrättegången som bevis USA-819, kan man ana en mängd oegentligheter.

I dokumentet, som är daterat 5 april 1946, talar Höss om ett utrotningsläger Wolzek, i Polen, ett läger som aldrig existerat. Han uppger att han besökte Treblinka-lägret för att studera dess dieselgaskammare, sommaren 1941, ett år innan lägret ens existerade! Dessutom anger han att under hans tid som kommendant i Auschwitz-Birkenau dog 3 000 000 människor, varav 2 500 000 gasades, trots att förintelsesidan numera anger c:a 1 miljon dödsoffer totalt för lägret.

Under Nürnbergrättegången 15 april 1945 kallades Höss in till rättssalen. Man läste högt ur dokumentet, även ovannämnda dumheter, och frågade honom med jämna mellanrum: "Vittne, är allt detta sant och korrekt?", varpå Höss varje gång helt kort svarade med samma mekaniska "Ja".

Man kan undra vad som hänt med denne officer under den tid han varit tillfångatagen.

En första insikt kom när Höss tillrättalagda "självbiografi" "Kommendant i Auschwitz" släpptes under stort massmedial uppmärksanhet 1958. Höss hade då varit död i 11 år, (han hängdes av de polska myndigheterna april 1947). Boken skall ha tillkommit innan hans död, i polsk fångenskap.

På sida 148 i boken (nya svenska utgåvan, Norstedts förlag, 1996) beskriver Höss engelsmännens förhör med honom:

"Under mitt första förhör slog de mig för att få bevis. Vad som står i protokollet vet jag inte trots att jag undertecknade det. Men alkohol och piskan blev för mycket också för mig".

Det är högst anmärkningsvärt att detta tilläts slippa igenom, när man slutligen bestämde sig för att släppa "biografin". Här erkänns det ju att Höss misshandlats för att få honom att signera dokument likt 3868-PS och att Höss inte ens visste vad det var han signerade.

1983 kom så en bok, "Legions of Death", av Rupert Butler, där den brittiske förhörsledaren Bernard Clarke bekräftar att Höss blev torterad av judiska förhörsledare i brittisk uniform. Clarke som själv var med, berättar hur de judiska förhörsmännen från British Field Police släpade den nakne Höss:

"...till slaktbänken där det verkade som om slagen och skriken aldrig skulle upphöra."

"Till slut kom fältläkaren och försökte förmå kaptenen: "Säg till dem att avbryta, annars kommer ni bara ha ett lik med er tillbaka"."

Sedan fördes den svårt misshandlade Höss ut:

"Ett lakan slängdes över Höss och han släpades till Clarke's bil där serganten hällde ner en avsevärd mängd whiskey i strupen på honom.
(...)
Sällskapet kom fram till Heide vid tre-tiden på morgonen. Snön yrde men lakanet slets från Höss och han tvingades gå naken över fängelsegården till sin cell. Det tog tre dagar att få ur honom en sammanhängande redogörelse."

(Sid. 235, ovannämnda bok.)




Om Rudolf Höss torterats, hur har de sk. "officiella" historikern ställt sig till hans påstådda erkännanden?

Det är mycket talande, hur våra sk. "historiker" och "förintelseexperter" använt sig av Höss påstådda bekännelser, som vi idag vet framtvingades genom tortyr.

Istället för att högt berätta att nazisten Rudolf Höss påstådda bekännelser, däribland bestsellern "Kommendant i Auschwitz", inte är något annat än dokument producerade under allierad övervakning och efter svår tortyr av Höss, har man istället valt att upphöja dem till "etablerade fakta".

Höss "biografi" är en av de absoluta hörnstenarna i förintelsemytologin. Varje förintelseförfattare använder sig av hans "bekännelse", Auschwitz-muséei-intendenternas avhandlingar om "det industriella massmordet i Auschwitz" är till största del baserade på den sk. "biografin" (se exempelvis "Auschwitz - Nazi Extermination Camp", Interpress Publishers, 1985, av bl.a. Franciszek Piper, Danuta Czech och Kazimierz Smolén).

Även den svenske historikern Peter Englund använder sig av Höss "biografi" som källa när han på sionisternas uppdrag skriver sin uppsats "Belzec, Polen - Tisdagen den 18 augusti 1942" ("Det Eviga Hatet", 1993, sid. 111, 112).

Ofta när professor Robert Faurisson kommenterats i svensk press har kommentaren varit att Auschwitz-lägrets kommendant ju faktiskt själv har erkänt att han deltog i "den slutgiltiga lösningen" och verkställde beslutet att med gaskammare och Cyklon B massmörda judar och andra.

Revisionismens anstormning har dock tvingat några av de benhårdaste förintelsepropagandisterna att öppet tillkännage att Höss bekännelse kanske inte är så fläckfri som man ger sken av. I den amerikanska tidningen "Vanity Fair", december 1993, tillstod Christopher Browning, en av de mest kända "förintelsehistorikerna", att:

"...Höss alltid var ett mycket svagt och förvirrat vittne. Revisionisterna använder honom hela tiden i deras försök att misskreditera minnet av Auschwitz."


(Sid. 117)

Anledningen till att revisionisterna så noggrannt analyserat Höss "bekännelser" är snarare den att Höss som sagt är en av förintelsesidans huvudvittnen för deras tes att det fanns en nazistisk plan för massutrotning av ett helt folk. Utan "vittnen" som Höss står "förintelsen" och faller.

Det är intressant att man använder sig av ett vittne som man senare tillstår är "svagt och förvirrat", som trumfkort när man går ut och anklagar tyskarna för att ha massmördat miljoner människor.




Var tortyr av nazister inför krigsförbrytarrättegångar efter kriget praxis?

Det är numera känt att tortyr av tillfångatagna tyskar i allierad fångenskap snarare var en regel än ett undantag. Särskilt inför de allierades krigsförbrytarprocesser där man sökte "mjuka upp" de åtalade och få dem att säga det man ville höra. Även förnedring, förolämpningar, psykisk terror, hot om att skicka de åtalades fruar och barn till Sibirien hörde till metoderna.

Julius Streicher som var en av de huvudåtalade inför Nürnbergrättegången, sade att han torterats, piskats, tvingats dricka ur en latrin och blivit bespottad av de allierade förhörsledarna (se "Streicher opens his case", The Times, 27/4-1946). Man valde från allierat håll att stryka bort Streichers anklagelse från de utskrifter av rättegångsprotokollet som sedan publicerade för allmänheten.

Och frågad huruvida de åtalade tyskarna inför Dachau-rättegången verkligen hade utsatts för skenrättegångar där man uttalat dödsdomar över de åtalade, svarade den judiske chefen för Dachau War Crimes Administration Branch, löjtnant A.H. Rosenfeld:

"Ja, självklart. Det fanns inget annat sätt få dessa fåglar att tala. (...) Det var ett trick, och det fungerade utmärkt."

(Intervju med A.H. Rosenfeld publicerad i Chicago Tribune, 30 april 1948.)

I samband med Dachau-rättegångarna och den sk. "Malmedy rättegången" mot tyskar för en påstådd massaker på amerikanska soldater under kriget, tillsattes en undersökningskommission ledd av de amerikanska domarna Edward Van Roden och Gordon Simpson för att utreda omständigheterna kring dessa rättegångar. I tidningen "The Progressive" feb. 1949, sid 21-22, under rubriken "Amerikanska övergrepp i Tyskland" skrev domare Edward Van Roden om vad han visste om amerikanernas förhörsmetoder av de tillfångatagna tyskarna inför rättegångarna:

"De amerikanska utfrågarna vid U.S. Court i Dachau, Tyskland, använde följande metoder för att få fram bekännelser:

Slag och brutala sparkar. Sönderslagande av tänder, krossande av käkar. Skenrättegångar. Inspärrningar i isoleringsceller. Man utgav sig för att vara präster. Starkt beskärda matransoner. Andligt berövande. Löften om frikännande."

"Våra utfrågare brukade trä på en svart huva över den anklagades huvud och sedan slå honom i ansiktet med knogjärn, sparka honom, och slå honom med gummislang. Många av de tyska svaranden fick tänderna utslagna. I vissa fall fick de käkarna krossade.

Av de 139 fall som vi undersökte, var det bara två som inte hade fått sina testiklar söndersparkade."




Var Nürnbergrättegångarna om tyska krigsförbrytelser en sionistisk process?

Nürnbergrättegångarna mot de besegrade tyskarna, var allt igenom en sionistisk process. Dr. Nahum Goldmann som var både chef för Världssionistiska Organisationen och Judiska Världskongressen, berättar i sin bok "Den Judiska Paradoxen", på sidan 136, hur sionisterna lade grunden för rättegångarna i Nürnberg mot de slagna tyskarna:

"Under kriget skapade Den Judiska Världskongressen i New York ett Institut för judiska affärer, vilket nu har sitt huvudsäte i London. Direktörerna härför var två stora judiska jurister från Litauen, Jacob och Nehemja Robinson. Tack vare dem utarbetade Institutet två fullständigt revolutionära idéer: Nürnbergdomstolarna och doktrinen om de tyska skadestånden.

Det är svårt att överskatta betydelsen av den internationella domstol som sammanträdde i Nürnberg. Enligt tidigare internationell rätt var det i själva verket omöjligt att tillgripa bestraffningar av militärer, som endast lytt order. Det var Jacob Robinson, som härvidlag lanserade ett nytt extravagant och sensationellt tänkesätt. Då han först framlade det för juristerna i Förenta Staternas Högsta domstol ansåg de honom som galen. Vad har då dessa naziofficerare gjort för oerhört? frågade de. Man kunde tänka sig att ställa Hitler inför rätta, på sin höjd också Göring, men inte enkla militärer, som endast utfört givna order och uppträtt som lojala soldater. Vi hade alltså de största svårigheter att övertala de allierade. Engelsmännen var snarast emot, fransmännen knappast intresserade och om de slutligen ändå medverkade, så var det utan att spela någon större roll. Framgången kom, då Robinson lyckades övertyga Robert Jackson i den Högsta amerikanska domstolen."

Denne Robert Jackson, sade sedan själv inför Nürnbergrättegången 26 juli 1946 att:

"Denna rättegång representerar en fortsättning på de allierades krigsansträgningar."

Och det är denna anda som genomsyrar den sionistiskt styrda "rättsprocessen" mot det slagna och i grunden besegrade Tyskland.

David Marcus var en jude och övertygad sionist som var chef för amerikanska War Crimes Branch och ledde alltså insamlandet av den amerikanska sidans "bevis" mot tyskarna inför Nürnbergrättegångarna.

Januari 1948 åkte denne sionist till Palestina. Efter att ha avklarat tyskarna stod nu palestinierna på hans lista. Han blev militär rådgivare åt sionisternas ledare och sedemera Israels premiärminister, David Ben-Gurion, och han blev kommendant i sionisternas armé "Haganah". David Marcus hade i den befattningen särskilt ansvar för den sk. "Jerusalemfronten" mot palestinierna.

Turen var dock inte med denne fanatiske sionist och samma år sköts David Marcus av sina egna av misstag. Till hans ära har man uppkallat en stad i Israel - Mishmar David - efter honom (se Encyclopaedia Judaica).

David Marcus var inte det enda judiska exemplet från Nürnbergrättegången. Dock var hans roll som ansvarig för insamlandet av "bevis" mot tyskarna, samtidigt som han tillhörde en fanatisk rörelse som gjorde allt för att misskreditera tyskarna, i högsta grad anmärkningsvärd. Ty sionisternas kamp vid denna tid var just inriktad på att få världsopinionen att acceptera att judarna grundade en judisk stat i palestiniernas land. Och de påstådda tyska förbrytelserna mot judarna skulle användas som förevändning.

Den högt uppsatte amerikanske juristen och domaren Charles F. Wennerstrum som själv hade handlagt en krigsförbrytarrättegång mot tyskarna, berättade i en intervju i "Chicago Daily Tribune", 23/2, 1948, att han nu skulle åka tillbaks till USA; "Hade jag för sju månader sedan vetat det jag vet idag ...hade jag aldrig kommit hit".

Han berättar vidare om alla de judar från Europa som infiltrerade krigsförbrytarrättegångarna mot tyskarna eftersom amerikanerna saknade egen språkkunnig personal och då använde sig av europeiska judar som alldels nyligen kommit till USA och erhållit amerikanskt medborgarskap. Bland dessa judar "vars bakgrund var djupt rotat av hatet och fördomarna från Europa" rekryterade man advokater, kanslister, tolkar, och forskare för att handlägga rättegångarna.

Inte undra på att den amerikanska domaren i USAs Högsta Domstol, Harlan Fiske Stone kallade Nürnbergrättegången 1945-46 för ett "förstaklassigt lynchningsparty" ("Harlan Fiske Stone - Pillar of the Law", Viking Press, sid. 175).




Vad är egentligen en gaskammare?

En gaskammare är ett utrymme för avlivning av människor, medelst gift i gasform.

I USA har sedan 1920-talet fångar avrättats med denna metod (en åt gången). Därför ger en studie av de amerikanska gaskamrarna viktig information hur denna avrättningsmetod i praktiken fungerar och de svårigheter detta vapen medför om man vill använda det för att massavliva människor.

Gaskammare för att avrätta människor skall inte blandas ihop med desinfektions-gaskammare, vilket är en typ av gaskammare där man med gas avdödar smittöverförande ohyra. Desinfektionsgaskammare används för att desinficera framförallt personliga persedlar som kläder.




Vad är en krematorieugn?

Det är en ugn för förbränning av människolik.

Krematorieugnar finns i alla större städer i Västvärlden, och har inte alls något med massmord på människor att göra. Att Skogskyrkogården i Stockholm är utrustad med krematorieugnar är inget "bevis" i sig på att någon fruktansvärd, hemlig, kriminell aktivitet skulle pågå där.

I de tyska koncentrationslägren, både de som idag påstås vara "förintelseläger" som Auschwitz-Birkenau och de som man idag erkänner var rena koncentrationsläger utan gaskammare, som Dachau, fanns krematorieugnar.




Vad är en "gasugn"?

I bland förekommer det från förintelsehåll den förvirrade termen "gasugnar" där man helt sonika rationaliserat det hela och slagit ihop gaskammare och krematoriugn till en enhet.

Denna term är klart vilseledande, dess förekomst visar bara på hur dåliga kunskaperna är och hur många journalister och "folkbildare" kan blanda ihop begreppen, eftersom ingen ens från förintelsehistorikerna sida hävdat att "gasugnar" använts. Dessutom drevs ju de tyska krematorieugnarana med koks.

Fast att begreppen kan bli förvirrade är inte konstigt när man läser "vittnesmål" som Svenska Dagbladets Israelkorrespondent, judinnnan Cordelia Edvardsons, i hennes bok "Bränt barn söker sig till elden", Brombergs förlag, 1984, om hennes upplevelser i Auschwitz (sid. 57-58):

"Senare får flickan veta att den noga doserade gasmängden visserligen räcker för att döda de vuxna, men det lär hända att spädbarnen ännu är vid liv då gaskamrarnas golv vänds neråt - mot brännugnarnas eld."




Vad är Cyklon B?

Cyklon B är en desinfektionsprodukt speciellt framställd för kommersiellt bruk av det tyska företaget DEGESCH före och under andra världskriget, och som innehöll cyanvätesyra.

Cyanväte (HCN eller cyanvätesyra) har använts för desinfektion sedan tiden före första världskriget. Det har använts jämte ånga och het luft och under andra världskriget tillsammans med DDT.

Proceduren har använts för kontroll och bekämpning av skadeinsekter och annan ohyra på fartyg, i hus och i för ändamålet speciellt utformade kammare och byggnader. Speciella anvisningar för konstruktion och ett speciellt förfarande måste iakttas för att uppnå full säkerhet (för dem som arbetar med detta).

Cyanväte är en av de mest potenta och farligaste desinfektionsmedel som existerar. Byggnader som konstruerats och anpassats för detta ändamål används av arméer och hälsoorganisationer världen över. HCN har använts för att hindra spridning av smittosamma sjukdomar, speciellt vid pest och tyfusepidemier - (d.v.s. man har med detta medel bekämpat smittspridare som loppor, löss och deras "värdar" råttorna).

Speciella gaskammare har varit i bruk sedan första världskriget i Europa och före och under andra världskriget av de amerikanska immigrationsmyndigheterna på Ellin Island i New Yorks hamn. Många av dessa desinfektionskammare gjordes för den tyska firman DEGESCH i Frankfurt am Main. Under kriget övervakades distributionen av Cyklon B av DEGESCH och de framställer för närvarande HCN.

Själva namnet Cyklon B var ett handelsnamn. HCN framställdes i en fabrik och levererades på ett sådant sätt att HCN förekom i ett, i poröst material (behållare av pappersmassa eller kiseljord), absorberat tillstånd. Det levererades antingen i skivor, remsor eller kulor. Dessa förvarades vacuumförpackade i en burk. För att öppna denna burk krävdes en specialgjord öppnare. Skivorna, remsorna eller kulorna måste spridas över golvet till det område som skulle desinficeras eller användas i en kammare där 25,7°C luft cirkulerade.

Om det användes i byggnader, fartyg eller tält för att desinficera trä eller varor, måste området upphettas till 25,7°C, HCN:s kokpunkt. Om man inte har möjlighet att göra det resulterar detta i en mycket längre desinfektionstid. Desinfektionen har en minitid från 24 till 48 timmar. Efter desinfektionen måste den aktuella lokalen ventileras i minst 10 timmar, beroende på platsen (och volymen) och längre tid om byggnaden saknar fönster eller fläktar.

Desinfektionsområdet måste sedan testas genom indikatoranalys innan man kan vistas där. Ibland användes gasmasker, men de är inte säkra och bör inte användas mer än tio (10) minuter. En komplett kemisk skyddsdräkt bör bäras för att undvika giftskador på huden. Ju varmare och torrare lokalen är desto snabbare och säkrare kommer proceduren att kunna utföras.

Specifikationer för HCN:

Namn: HCN, Cyanväte, blåsyra
Kokpunkt: 25,7°C vid 760 mm Hg
Specific vikt: 0,69 vid 18°C
ång-densitet: 0,947 (luft=1)
Smältpunkt: -13,2°C
ångtryck: 750 mm Hg vid 25°C 1200 mm vid 38°C
Vattenlöslighet: 100%
Utseende: klar
Färg: blåaktig
Lukt: bittermandel, väldigt mild, ej obehaglig (lukt anses inte vara någon säker metod för att kontrollera närvaro av giftet)

Svagheter:

  1. Instabilt vid höga temperaturer, tillsammans med alkaliska ämnen samt vatten

  2. explosivt tillsammans med 20% svavelsyra

  3. polymerisation (dvs förändringar av ämnets egenskaper) sker dramatiskt tillsammans med hög temperatur, alkaliska ämnen eller vatten. Denna kemiska reaktion är, då den kommit igång, självkatalyserande, dvs den utlöser sig själv, kan inte längre styras, och leder till explosion.

  4. flampunkt: -18°C

  5. självantändningstemperatur: 538°C

  6. flamgränser i luft (volymprocent): lägsta gräns: 6, övre gräns: 41

Källa: Hydrogen Cyanide, Dupont Publication 7 - 1983




Har det gjorts någon brottsutredning av de påstådda gaskamrarna i Auschwitz?

Från förintelsesidans håll har man aldrig gjort någon undersökning av mordvapnet, gaskamrarna, och undersökt hur de skulle ha fungerat.

Som vi visat ovan anser man ju att "man får inte fråga sig, hur ett sådant massmord var tekniskt möjligt" ty "det var tekniskt möjligt, eftersom det ägde rum".

1988, i samband med en uppmärksammad rättegång mot en känd revisionist, Ernst Zündel, i Toronto, Kandada, anlitades den kände amerikanske experten på gaskammare - Fred Leuchter - för att med sin tekniska kunskap avgöra om förintelsesidans påståenden om Auschwitz gaskamrar verkligen höll.

Leuchter var den person som hade kvalifikationerna att avgöra huruvida de utpekade utrymmena i Auschwitz-Birkenau kunde ha använts som gaskammare eller inte. Han hör till en av de få som innehar denna tekniska sakkunskap, dessutom var Leuchter och hans företag Fred Leuchter Associates ofta anlitad av olika amerikanska fängelser som just expert på avrättningsmetoder, däribland med gas.

Helt sonika for han till Polen med sitt team och gjorde en ingående teknisk och kemisk studie av de påstådda "gaskamrarna". Hans slutsats, sammanfattad i den sk. "Leuchter-rapporten" blev följande:

"Efter att ha undersökt allt material och samtliga platser i Auschwitz, Birkenau och Majdanek finner författaren till denna rapport att:

  • Det fanns inga gaskammare för avrättning av människor i någon av dessa anläggningar.

  • Som vetenskaplig ingenjörsexpert måste jag konstatera att dessa sk. "gaskammare" vid de undersökta platserna inte kan ha fungerat som gaskammare för avrättning vare sig då eller nu."




Vad baserade Leuchter sin slutsatser på angående Auschwitz-Birkeanus "gaskamrar"?

Fred Leuchter baserade sina slutsatser på de ingående studier han gjort av planritningarna för de sk. "gaskamrarna" (som på de tyska planritningarna kallas vid dina riktiga namn; "Leichenkeller" och "Leichenhalle" d.v.s bårhus, vilket de i själva verket var), och de mätningar och undersökningar han gjorde på platsen:

"Kremas I, II, III, IV och V beskrivs i historien som ombyggda bårhus förenade med och belägna i samma byggnad som krematorierna, vilket kunde bekräftas vid inspektion.

Den inspektion på platsen som vårt team utförde gav vid handen att dessa anläggningar var extremt dåligt och mycket farligt konstruerade om de har fungerat som gaskammare för avrättningar.

  1. Inga åtgärder hade vidtagits för att täta dörrar, fönster eller ventiler.

  2. Byggnaden är inte tjärad eller behandlad med andra tätningspreparat för att förhindra läckage eller att HCN absorberas av golv -, tak -, och väggytor.

  3. De intilliggande krematorierna utgör en explosionsrisk.

  4. Tegelstenarna och murbruket skulle suga upp HCN och göra dessa anläggningar farliga för människor i flera år.

  5. Krema I ligger vägg i vägg med SS-sjukhuset i Auschwitz och har ett avlopp i golvet som är förenat med lägrets avloppssystem, vilket skulle leda till att gasen trängde in i alla byggnader i området.

  6. Det finns inget utblåsningssystem som kunde ventilera ut gasen efter användning, ingen uppvärmningsanordning som kunde få gasen att avdunsta.

  7. Enligt officiell utsago släpptes Cyklon B ned i kammaren genom takventilen eller kastades in genom ett fönster - vilket omöjliggjorde en jämn spridning av gas eller kulor.

  8. Byggnaderna är konstant fuktiga och inte uppvärmda - och som vi konstaterat tidigare går fuktighet och Cyklon B inte att förena.

  9. Kamrarna är alltför små för att fysiskt kunna rymma det hävdade antalet människor och dörrarna öppnas inåt vilket omöjliggör ett bortforslande av liken.

  10. Om kammaren packades med människor skulle HCN inte kunna cirkulera i rummet och om man skulle vilja fylla kammaren med HCN för en längre tid, skulle de som släpper ned HCN genom takventilerna samt övervakar att människorna därinne verkligen dör, själva dö p.g.a. exponering för HCN.

Ingen av de föregivna gaskamrarna har konstruerats enligt samma ritningar som fanns för de avlusningskammare som då effektivt och säkert fungerat i många år. Ingen av dessa kammare hade heller konstruerats efter de kända och beprövade ritningar för sådana ändamål som, vid denna tid, fanns i USA. Det är anmärkningsvärt att de som påståtts ansvara för kontruktionen av de föregivna gaskamrarna aldrig konsulterade eller ens beaktade den kända teknologin i USA, det enda land som använt gas i avrättningssyfte."

Om det utrymme som turisterna som besökt Auschwitz under årtionden förevisats som en "äkta nazistisk gaskammare", vid Krema I (ofta visad på TV och i dokumentärprogram anknutna till "förintelsen") skrev Leuchter följande i sin rapport:

"En detaljerad studie av den officiella föregivna gaskammaren vid Krema I och en detaljerad analys av de förefintliga blåkopiorna, som jag erhållit från muséets tjänstemän, visar att den föregivna gaskammaren, vid tiden för de påstådda gasningarna, var ett bårhus - senare ett bombskydd.

Ritningarna av Krema I som finns i denna rapport har rekonstruerats från tidsperioden från den 25 september 1941 fram till den 21 september 1944. De visar ett bårhus på ungefär 7 680 kubikfot med två dörröppningar. En dörr går in till krematoriet och den andra till tvättrummet. Uppenbarligen fanns det inga dörrar i dessa öppningar, men detta kan inte verifieras eftersom den ena väggen har blivit flyttad och den enda dörröppningen också har blivit flyttad. Det bör påpekas att Auschwitz' statsmuseums guidebok hävdar att byggnaderna står kvar i samma skick som på befrielsedagen den 27 januari 1945.

Det finns fyra takventiler och rökgångar för upphettningsluften i bårhusområdet. Rökgången är öppen och verkar inte ha blivit använd någonsin. Ventilerna var inte försedda med packningar och det nya träet visade att de var nybyggda. Väggarna och taket är av stuck och golvet är av gjuten betong. Golvytan är 844 kvadratfot. Taket är försett med bjälkar och man kan se på golvet att bombskyddsväggarna har blivit borttagna. Elinstallationerna var inte och är inte nu heller explosionssäkra. I kammarens golv finns avlopp som är förenat med huvudavloppssystemet i lägret."

Men det mest geniala med Leuchters efterforskningar var att han som förste person analyserade murbruksrester från insidan av de föregivna gaskamrarna och prover från den desinfektionsgaskammare som fanns i lägret och som skall ha använts för att desinfektera kläder.

Vad Leuchter fann var att i de påstådda gaskamrarna, kunde han i de flesta av proven inte detektera några som helst rester av HCN, d.v.s. spår av att Cyklon B hade använts där. I några prover fann man rester av HCN men de var av en så liten halt (allt från 1,1-7,9 mg HCN/kg provmaterial) att det motsvarade det man kunde förvänta sig, eftersom bårhusen, likt alla utrymmen och baracker i lägret regelbundet genomgick desinfektioner för att bekämpa smittbärande ohyra. (T.o.m. förintelselitteraturen medger att 95% av all Cyklon B som användes i lägret skall ha gått åt till desinfektion.)

Det mest fascinerande var att det kontrollprov som togs från desinfektionsgaskammare Nr 1 i Auschwitz, till skillnad från de påstådda gaskamrarna för massmord, visade på mycket stora halter HCN-rester, hela 1050 mg/kg!

Leuchter skrev:

"Man skulle ha väntat sig att proverna från de påstådda gaskamrarna skulle visa på en högre halt cyanid (p.g.a. att man där skulle ha använt en större mängd gas) än kontrollprovet. Eftersom faktum är det motsatta måste man dra den slutsatsen att dessa kammare inte var gaskammare för avrättning, när man lägger samman bevismaterialet."

Leuchter-rapporten sände chockvågor runt hela världen, den tog sionisterna på sängen. Ingen hade tidigare tänkt på att undersöka självaste platsen för de påstådda massmorden och det påstådda mordvapnet.




Vad blev Auschwitz-muséets svar på Leuchter-rapporten?

En första blixtreaktion på Leuchters upptäckter från Auschwitz-muséets sida var att helt plötsligt säga att den påstådda "gaskammaren" Krema I, i självaste Auschwitz-lägret inte var i orginalskick utan en "rekonstruktion" av hur gaskammaren skulle ha sett ut då den användes.

Vad denna "rekonstruktion" är baserad på för ritningar kan man dock inte tala om. Detta för att det är ett pinsamt faktum att det faktiskt inte finns en enda ritning på dessa fantastiska kemiska slakthus - de nazistiska gaskamrarna. (De tyska ritningar som finns beskriver bara de utpekade ytrymmena som bårhus -"Leichenkeller","Leichenhalle").

Man skall då komma ihåg att Auschwitz-muséets guidebok vid tidpunkten för Leuchters expedition påstod att "gaskammaren" i Krema I som under årtionden visats för miljoner besökande, skulle vara i orginalskick.

Chockerat över resultatet av Leuchters undersökningar sökte muséet i Auschwitz därefter göra en egen kemisk undersökning av de utpekade "gaskamrarna". Man ville bevisa att Leuchter hade haft fel när han inte hade funnit cyanidrester inuti de påstådda gaskamrarna.

Denna undersökning utfördes av personal från Jan Sehn Institutet i Krakow, och deras slutsatser sammanfattades i vad som kallas för "Krakow-rapporten" från 1990.

Denna rapport var dock en riktig flopp för förintelsesidan. Polackernas resultat inte bara bekräftade Leuchters fynd; i de flesta fall fann de inga HCN-rester i "gaskamrarna" och i de fåtal prov där de fann spår av giftet, rörde det sig dock om mycket små mängder med tanke på att dessa utrymmen skulle ha exponerats dagligen för stora kvantiteter HCN; polackerna fann bara mellan 0,00-0,06 mg/kg i sina prov, medans Leuchter funnit mellan 0,0-7,9 mg/kg!

Och när det gällde desinfektionsgaskamrarna analyserade polackerna prov från väggarna från ett utrymme som de i sin rapport erkände använts av tyskarna för andra ändamål än desinfektion, senare under kriget, och därför väggarna skrapats och målats om! Detta när det fortfarande finns desinfektionsgaskammare, som den som Leuchter analyserat, som är i orginalskick.

Med dessa fakta i minnet är det förståeligt varför aldrig någon från förintelsesidan någonsin nämner Auschwitz-muséets kemiska analys av de påstådda gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau - den sk. "Krakow-rapporten". Man låter istället rapporten gå förbi med en talande tystnad.




Finns det några andra kemiska och tekniska analyser av Auschwitz påstådda gaskamrar?

Inspirerad av Leuchter- och Krakow-rapporternas avslöjanden gjorde den tyske fysikern Germar Rudolf från Max Planck Institutet 1992 en egen kemisk analys av väggarna från de utpekade "gaskamrarna", desinfektionsgaskamrarna, samt andra byggnader i Auschwitz.

Hans resultat sammanfattades i vad som brukar kalls för "Rudolf-rapporten". De utgör ännu ett förkrossande bevis mot påståendet att de utpekade utrymmena i Auschwitz kunde ha använts som gaskamrar.

Hans analyser av de föregivna gaskamrarna och desinfektionsgaskammaren bekräftade Leuchters fynd; I de flesta av proverna från de påstådda "gaskamrarna" fann han inga HCN-rester. Detta till skillnad från proverna från avlusningsinstallationerna, desinfektionsgaskamrarna, där inga människor skall ha mördats, och där stora mängder HCN kunde detekteras.

Dessutom undersökte Germar även vanliga fångbarracker i lägret och fann där spårrester av HCN i samma storleksordning som de rester som hittades i några av proverna från de påstådda "gaskamrarna". Det förstärkte teorin att de spår man hittat av HCN-rester i några av proverna från de påstådda "gaskamrarna" måste härledas från desinfektioner med Cyklon B under kriget, eftersom alla utrymmen i lägret regelbundet desinficerades med Cyklon B.




Vem är Walter Lüftl och vad är den sk. "Lüftl-rapporten"?

Walter Lüftl är en bemärkt österrikisk ingenjör som för några år sedan skrev en väldokumenterad och noggrann teknisk genomgång och prövning av förintelse-propagandisternas påståenden om hur detta otroliga massmord skulle ha gått till.

Walter Lüftl gör en noggrann genomgång av Cyklon B's egenskaper, huruvida medlet är lämpat att massmörda med, de påstådda dieselgaskamrarna, påståenden att tyskarna använde kolmonoxid till massmord, förfarandet vid morden, etc.

Han jämför dessa propagandistiska och ovetenskapliga berättelser med fysiken och kemins lagar. På detta sätt tar han ner propagandans hysteriska orimligheter på en vetenskaplig nivå, prövar de olika påståendena och visar slutligen på de omöjligheter förintelsepropagandisterna vill att vi skall tro på. Enligt dem måste naturlagarna ha varit satta ur spel just under åren för andra världskriget!

Som straff för sitt fritänkande såg sionisterna till att Lüftl avsattes från sin respektabla post som ordförande för Österrikes ingenjörskammare, en åtgärd som bara är ännu ett bevis på att deras lögner bara kan försvaras med intellektuell och social terror.




Var kan man få tag på dessa rapporter och utredningar?

På Radio Islams databas finns Leuchter-rapporten och Lüftl-rapporten på fil:

Leuchter-rapporten

Lüftl-rapporten

Även Krakow-rapporten finns publicerad i sin helhet, i en auktoriserad översättning från polska till engelska, och kan beställas från Radio Islam för 20 kr.

Dessutom kan man från Radio Islam beställa en kondenserad version av Rudolf-rapporten. Skriv till:

Radio Islam
Box 316
101 26 Stockholm

Och sätt in 50 kr. på PostGiro 489 90 42-8. Vi har även mycket annan information kring dessa avhandlingar tillgängligt på vår hemsida. Checka vårt revisionistiska arkiv.




Har lägret och de påstådda gaskamrarna ombyggts på något sätt efter kriget?

Revisionisterna, till skillnad från de propagandister som kallar sig för "förintelsehistoriker" och "förintelseforskare", har alltid varit intresserade av att på platsen för de påstådda massmorden undersöka de fysiska "bevisen", för brottet. Framförallt de utrymmen som påstås ha varit autentiska gaskamrar.

I Auschwitz har muséet under årtionden visat upp ett utrymme bredvid krematorieugnarna som "gaskammaren" vid Krema 1. En ingående studie likt Leuchters ovan visar dock att det som muséet för turisterna påstår är "autentiskt" snarare är en efterkonstruktion gjord efter kriget.

Exempelvis kan man på golvet tydligt se spåren av de mellanväggar som slagits bort för att "gaskammaren" skall verka större. Man kan se luckorna i taket, ett primitivt hafsverk, (tyskarna skall via dessa luckor ha kastat ner Cyklon B bricketterna - pelletsen - på fångarna därnere). Dörren i "gaskammaren" är av trä, absolut otät och vetter in i "gaskammaren" (där alla de hundratals offren skall ha legat).

Man kan se avloppen i golvet (förbundet med det övriga lägrets avloppssystem - helt otänkbart om utrymmet verkligen hade varit en gaskammare), vilket än mer stärker misstanken att utrymmet alltid har varit just det bårhus som tyskarnas egna ritningar sagt att det varit.

Inte nog med det. Efterforskningar visar att de krematorieugnar som visas i det intilligande krematorierummet inte är från kriget; orginalen har förstörts och de nya atrapperna monterats upp i en annan del av rummet. Dessutom kan man bakom hela anläggningen Krema 1 se en gigantisk skorsten torna upp sig. Men vid närmare inspektion bakom byggnaden visar det sig att denna skorsten inte ens är ansluten till krematoriehuset utan står helt själv på marken! Och frågar man muséiledningen vad denna falska skorsten gör där, tillstår man att skorstenen är en atrapp, men tillägger att den finns där av "symboliska" skäl.

Dessa förfalskningar påtalades av revisionisterna och förintelsepropagandisterna slog bestämt ifrån sig anklagelserna och hävdade istället att revisionisterna drevs av "antisemitiska" skäl och en önskan att "förtala de dödas minne".

Men i samband med gaskammar-experten Fred Leuchters revolutionerande avhandling, tillstod helt plötsligt muséiledningen år 1990 att gaskammaren i Krema 1 skulle vara en "rekonstruktion", och erkände därmed att turisterna under årtionden duperats att tro att rummet var i orginalskick.

Dock var detta inget man berättade för turisterna. Den judiske revisionisten David Cole, som 1992 gjorde ett högintressant videodokument från Auschwitz, visar med sin film att Auschwitz-guiderna fortfarande presenterar utrymmet för turisterna som vore det i orginalskick. Detta trots att muséets intendent Franciszek Piper, bestämt hävdar att den är en "rekonstruktion" när Cole intervjuvar honom på hans kontor!

Förintelsesidan har insett att de måste backa på denna fråga och i den ansedda franska tidningen "L'Express", 19-25 januari 1995, lät man publicera en artikel av en viss Eric Conan, där det revisionisterna alltid sagt nu konstateras:

Eric Conan skriver:

" År 1948, när Auschwitzmuséet ställdes iordning, blev krematorium 1 rekonstruerat efter sitt förmodat ursprungliga skick. Allting i det är falskt. Storleken på gaskamrarna, placeringen av dörrarna, öppningarna för att hälla Cyklon B, ugnarna (återbyggda efter minnesbilder från några överlevande), höjden på skorstenen.

I slutet av av 1970-talet påvisade Robert Faurisson dessa förfalskningar, oaktat muséets tjänstemän på den tiden drogs sig för att medge dem. En amerikansk revisionist har nyligen gjort en video i gaskammaren (ännu presenterad som autentisk): Man kan se hur han frågar ut besökare om sina "avslöjanden"."

I artikeln redogör även Eric Conan för sitt samtal med Krystyna Oleksy på Auschwitzmuséet. Apropå det faktum att den berömda "gaskammaren" i Krema 1 i Auschwitz i själva verket är en efterhandskonstruktion som under år presenterats som äkta, säger hon:

"För närvarande tänker vi låta det vara som det är och inte ge besökare några detaljer. Det är alltför komplicerat. Vi får se senare."

Ett uttalande som tydligt visar hur man låter bedrägeriet fortgå.

Även den stora tyska tidskriften "Der Spiegel" har på senare år tillåtit sig att beröra det heta ämnet, och ger revisionisterna rätt när tidningen i Nr 4 1995 tar upp det heta ämnet om den påstådda "gaskammaren" i Krema 1 i Auschwitz:

"Byggnaden är en rekonstruktion, och en dålig sådan dessutom: Ugnarna saknar rökutsläpp, skorstenen är en atrapp."

Den revisionistiske historikern David Irving gick 1995 ut med ett uttalande där han undrade varför han bötfällts på 3 000 DM, portförbjudits i Tyskland och ej längre får arbeta med de tyska arkiv som han tidigare gjort under trettio års tid, bara för att han sade exakt samma sak som "Der Spiegel", år 1990.




Hur många människor dog i Auschwitz-Birkenau enligt de sk. "officiella" historikerna?

9 000 000

enligt den franska dokumentärfilmen "Nuit et Brouillard" ("Natt och Dimma") (1955), med de båda historikerna Henri Michel och Olga Wurmser som expertmedarbetare. Filmen i många år visad i de franska skolorna.

8 000 000

enligt den officiella franska rapporten (1945) om krigsförbrytelser - Office des recherches des crimes de guerre.

7 000 000

enligt Raphaél Feigelson i boken "Documents pour servir l'histoire de la guerre/Camps de concentration" (1945).

6 000 000

enligt Tibère Kremer i hans förord till en text av Miklos Nyiszli i "Les Temps Modernes", mars 1951.

5 000 000 till 5 500 000

enligt Bernard Czardybon (1945), citerad i processen i Krakow mot Auschwitzkommendanten Rudolf Höss.

4 500 000

enligt Henryk Mandelbaum (1945), citerad i processen i Krakow mot Höss.

4 000 000

enligt de sovjetiska dokument som presenterades vid den stora krigsförbrytarrättegången i Nürnberg mot de nazistiska ledarna. Också enligt de minnesplattor på olika språk som fram till 3/4 1990 fanns på minnesplatsen i Auschwitz. I översättning från tyska löd texten "MARTYR- OCH DÖDSORT FÖR 4 MILJONER OFFER, MÖRDADE AV DE NAZISTISKA FOLKMÖRDARNA 1940-1945". I den nya texten vid monumentet i Auschwitz uppges sedan 1995 1 miljon avrättade. Också enligt Moshe Weiss (1991) dog 4 miljoner i Auschwitz av vilka 3 miljoner var judar. Många är de som under åren upprepat siffran 4 miljoner döda för Auschwitz.

3 500 000

enligt Dr. Gustav Steinbauer, en av försvarsadvokaterna vid Nürnberg 1946. Också enligt "Dictionnaire de la langue francaise", 1991. Enligt Claude Lanzmann (1980) gasades 3,5 miljoner i Auschwitz, av vilka 95% var judar.

3 000 000

bara fram till den 1/12 1943 enligt den bekännelse som framtvingades av Rudolf Höss 1946, tidigare kommendant i Auschwitz.

2 500 000

enligt Rudolf Vrba i processen mot Eichmann 1961.

2 000 000 till 4 000 000

enligt den judiske historikern Yehuda Bauer 1982. (Bauer i "A History of the Holocaust"; "Between April 1942 and November 1944, in addition to the Soviet POWs, the gas extinguished the lives of probably up to 2 000 gypsies [1944], a few hundred more Soviet POWs, and between 1 500 000 and 3 500 000 Jews."

2 000 000 till 3 000 000

judar dödade förutom icke-judar, enligt SS-serganten Pery Broad.

2 000 000 till 2 500 000

enligt SS-läkaren Friedrich Entress.

2 000 000

enligt historikern Léon Poliakov 1951, 2 000 000 judar enligt historikern George Wellers 1973 och enligt historikern Lucy Dawidowicz 1975.

1 600 000

enligt historikern Yehuda Bauer 1989, varav 1 352 980 judar.

1 500 000

enligt den nuvarande siffran, vald av Polens president Lech Walesa, på minnesplatsen i Auschwitz (se ovan).

1 471 595

därav 1 352 980 judar enligt historikern George Wellers 1983.

1 250 000

därav 1 000 000 judar enligt den judiske historikern Raul Hilberg 1985.

1 100 000 till 1 500 000

enligt historikerna Yisrael Gutman, Michael Berenbaum och Franciszek Piper 1994.

1 000 000

enligt Jean-Claude Pressac 1989 och enligt "Dictionnaire des noms propres" (1982).

800 000 till 900 000

enligt historikern Gerard Reitlinger 1953.

775 000 till 800 000

enligt Jean-Claude Pressac 1993, därav 630 000 gasade judar.

630 000 till 710 000

enligt Jean-Claude Pressac 1994, varav 470 000 till 550 000 gasade judar.

Revisionisterna, som professor Arthur Butz, har beräkant att kanske så mycket som 150 000 människor satte livet till i Auschwitz, framförallt p.g.a. olika grasserande sjukdomar, särskilt tyfusepidemier, som även dödade SS-personalen i lägret. Som vi ser kommer propagandisternas siffror med tiden allt närmre och närmre revisionisternas, särskilt Jean-Claude Pressacs siffror har en mycket kort "halveringstid".

Värt att notera är att Auschwitz minnesplats 1990 sänkte dödssiffran från den tidigare väl etablerade siffran 4 000 000 döda till nuvarande 1 500 000, alltså en sänkning med hela 2 500 000!

Frågan är, om det nu visat sig att, enligt de officiella siffrorna, 2 500 000 färre människor har dött i Auschwitz och de flesta historiker hävdar att 90% av de som dog var judar, borde inte då följaktiligen de judiska förlusterna för andra världskriget, de berömda "6 miljonerna" också sänkas, åtminstone med 2 miljoner?

Har då en sådan sänkning skett? Svaret är - Nej!

Sexmiljoners-siffran är lika intakt då som nu, helt onåbar och oreviderbar enligt de sionistiska propagandisternas sätt att se på saken.




Har de andra lägren utsatts för en likartad stor revision av dödsantalen?

Några belysande exempel:

Majdanek-lägret i östra Polen, skulle enligt övertygande sovjetiska bevis under Nürnbergrättegången varit en plats där 1,5 miljoner människor mördades, detta enligt Nürnbergdokument- och "bevis" USSR-29.

Med tiden har de 1,5 miljonerna nedreviderats succesivt till 1,38 miljoner, sedan till 360 000, därefter till 250 000, och slutligen ned till 50 000 döda (se Raul Hilberg, "The Destruction of the European Jews", 1985. Hilberg talar om 50 000 döda judar i Majdanek). Alltså totalt, en minskning av antalet dödsoffer med drygt 90%!

I Dachau-lägret i Tyskland har också en omfattande revision av tidigare uppgifter gjorts där man gått ner från fantastiska 238 000-278 000 döda till den nuvarande dödsiffran på 28 000, d.v.s. en sänkning av dödsantalet med 90%.




Har man hittat några massgravar i Auschwitz?

Inga massgravar har hittats i Auschwitz, och detta förklarar man bekvämt med att tyskarna skulle ha utarbetat en metod med vilken de totalt kunde utplåna spåren efter brottet. (Men ändå tillät de hundratusentals judar överleva koncentrationslägren, judar som sedan kunde vittna mot dem efter kriget.)




Hur skall tyskarna gjort sig av med liken?

Främst med hjälp av krematorieugnarna. Ett stort antal skall dessutom ha förbränts på bål och i öppna gropar.

Vissa vittnesmål talar om att tyskarna försökte förstöra lik med kemikalier, exempelvis med osläckt kalk.

Andra påstår att tyskarna försökte spränga sönder liken med sprängämnen, en högst dum metod.




Kunde tyskarna ha kremerat alla liken i krematorierna?

Auschwitz krematorieugnar kunde aldrig ha klarat av de enorma mängder lik som förintelsepropagandisterna påstår har gått upp i rök där.

Auschwitz hade som mest 46 krematorieugnar. En tysk krematorieugn kunde bränna en kropp åt gången, gick på koks och krävde c:a 2 timmar/kropp och regelbunden rengöring och tidvis nedkylning.

Förintelsepropagandister brukar hävda att tyskarna i Auschwitz kunde avrätta och därefter förinta kropparna av tusentals judar, dagligen. Siffrorna på de dagliga offren varierar, men ofta påstås en nazistisk dagsskörd varit på 12 000, 24 000, eller 60 000 mördade och "förintade".

Raul Hilberg, jude och en sk. auktoritet på "förintelsen" uppträdde som åklagarens vittne mot den kanadensiske revisionisten Ernst Zündel under rättegången i Toronto 1988. I sin bok "The Destruction of the European Jews" försöker han vara lite mer modest än hans propagandistvänner, i skenet av revisionisternas framgångar.

Därför skriver han om Auschwitz-Birkenaus fyra krematoriekomplex:

"Den teoretiska dagskapaciteten för de fyra ugnarna i Birkenau var mer än 4 400, men p.g.a. avbrotten, fördröjningarna, var den i självaste verket mindre."

Yvan Lagace, expert på krematorier och direktör för staden Calgarys krematorier (i Kanada) vittnade i samma rättegång där han delgav rättegången sina kunskaper på detta område. Hans kommentar var att Hilbergs påstående att 4 400 kroppar dagligen kunde kremeras i de 46 ugnarna som fanns i de fyra kremeringskomplexen var "absurdt" och "orealistiskt". Enligt Lagaces mening var det omöjligt att kremera mer än 184 kroppar per dag i Birkenaus krematorier. Och detta var en expert som uttalade sig!

Förintelsepropagandisterna har uppenbarliga problem med matematiken, det är därför de på sista tiden börjar dra ner dödsiffrorna för Auschwitz från astronomiska 4 miljoner till 1 miljon offer. Dock är den sista siffran lika orimlig som den första.




Varför hade då tyskarna krematorieugnar i Auschwitz och de andra lägren?

Tyskarna hade krematorieugnar i koncentrationslägren för att dessa läger tidvis drabbades av sjukdomsepidemier, framförallt tyfussmitta, vilket tidvis ledde till ett stort dödsantal bland de internerade. I samband med smitta måste kropparna förbrännas, dessutom skulle massgravar på lägerområdet leda till att grundvattnet förgiftades, därav krematorierna.

Tyfus dyker alltid upp när människor packas samman med bristfällig tillgång till bad. Tyfussmittan sprids av löss som trivs i kläder och hår. Arméer har alltid haft kortklippta soldater för att förhindra spridningen av tyfus.

Den bästa åtgärden mot tyfus är att förhindra spridning av smittbäraren - lusen. I kampen mot denna ohyra var desinfektion av kläder, persedlar, baracker och byggnader med Cyklon B den mest effektiva metoden. Om tyskarna hade haft tillgång till mer Cyklon B skulle - ironiskt nog - fler judar ha överlevt i koncentrationslägren.




Skall inte kroppar även ha eldats upp i öppna gropar på lägerområdet?

Enligt förintelsepropagandan skall tyskarna, när krematorieugnarna inte räckte till, i Auschwitz-Birkenau ha grävt 6 meter djupa gropar där de sedan eldade upp liken och på detta sätt förintade kropparna.

Att dylika historier inte har någon som helst relation till verkligen illustreras av det faktum att lägret var byggt i ett träskområde, vattenståndet är där mycket högt, bara 60 cm från marknivån. Såvitt vi vet går det inte att elda på vatten, men kanske förintelsepropagandisterna tror det.

Förutom detta faller historierna om de öppna brandgroparna också på sin egen orimlighet eftersom det också är ett faktum att det är omöjligt att bränna upp lik helt och hållet på detta sätt. Det går ej att generera tillräcklig hetta i öppna gropar. (Se exempelvis Francis Camps, professor i klinisk patologi, "The File on the Tsar", av Anthony Summers och Tom Mangold, Victor Gollancz Ltd, 1976, sid. 146-147, samt "Legal Medicine and Toxicology", vol 2, sid. 877-878.)

Dessutom led tyskarna av en konstant bränslebrist p.g.a. kriget, speciellt på bensin. I Belzec-lägret skall tyskarna fr.o.m. mitten av december 1942, d.v.s. mitt i vintern, grävt upp 600 000 tidigare begravda gasade judar (trots tjälen!) och sedan på några månader bränt upp liken på järnvägsräls-halster över brinnande gropar! Detta för att förklara varför man efter kriget bara fann en tallskog och några bondgårdar, på det område som skall ha inhyst lägret.

Och när CIA slutligen 1979 släppte de allierades flygfoton tagna över Auschwitz-Birkenau i samband med bombanfall mot industrierna i området, kan man inte finna några av dessa fantastiska brandgropar och bål på fotografierna. Och detta när flygfotona tagits vid en tidpunkt - sommaren 1944 - när utrotningen i Auschwitz skall ha slagit rekord och 400 000 ungerska judar gasats och förbränts. Enligt propagandisterna skall krematorieugnarna ej räckt till och de berömda brandgroparna och bålen använts.




Skall inte någon miljon judar dödats i Belzec, Treblinka, och Sobibor med kolmonoxid från dieselavgaser?

Enligt den nuvarande propagandan skall drygt en miljon judar ha massmördats med avgaserna från dieselmotorer som letts i rör till särskilda dieselavgaskamrar.

I lägret Belzec skall c:a 600 000 avrättats med denna metod, i Treblinka hela 850 000, i Sobibor 250 000.

Enligt den nuvaranda propagandan skall tyskarna ha genererat avgaserna från dieselmotorer från erövrade ryska stridsvagnar, (ibland talas det även om att dieselmotorer från ubåtar använts för detta).

Problemet för de som hävdar detta är dock att just dieselmotor-avgaser innehåller så mycket mindre halter kolmonoxid än bensinmotorer, och till råga på allt gick just tyskarnas egna stridsvagnar på bensin! Så varför det tyska ingenjörslandet skulle använda sig av lågeffektiva dieselmetoder erövrade från ryssarna, istället för de flerfaldigt mer effektiva bensinmotorerna som tyskarna redan hade, det kan nog bara en holocaust-propagandist söka förklara. Bara en sån sak som bristen på reservdelar gör det vansinnigt att för detta "topp-prioriterade" projekt använda sig av motorer erövrade från fienden.

Den amerikanske gaskammar- och avrättningsexperten Fred Leuchter skrev om de påstådda avrättningarna med dieselavgaser och kolmonoxid:

"Jag vill dock påpeka några fakta beträffande kolmonoxid. Kolmonoxid är olämplig till avrättningar eftersom det tar för lång tid innan döden inträffar, kanske ända till 30 minuter, och om cirkulationen i rummet är dålig, ännu längre tid. Om kolmonoxid skall användas, behöver man en kvantitet på 4000 ppm [parts per million] och då krävs ett tryck i kammaren på 2,5 atmosfärer. Det har också påståtts att man använt koldioxid (CO2). Denna är ännu mer ineffektiv än kolmonoxid. Man har hävdat att dessa gaser framställdes genom dieselmotorer. Men dieselmotorernas avgaser innehåller ytterst litet kolmonoxid och det skulle kräva att kammarens tryck ökades ytterligare för att blandningen luft/gas skall ge någon som helst effekt. Kolmonoxid i kvantiteter av 3000 ppm eller 0,30% kommer att ge illamående och huvudvärk om man utsätts för det i mer än en timme och eventuellt kroniska skador.

Koncentrationer på 4000 ppm och däröver är dödliga först efter mer än en timmes exponering.

Författaren måste påpeka att, i en kammare som är fylld med människor och som har en yta på 9 kvadratfot (minimistorlek för att gasen skall kunna cirkulera kring personerna), skulle de inspärrade kvävas av sin egen utandningsluft långt innan gasen gett effekt. Alltså, att helt enkelt låsa in offren i ett slutet rum skulle göra tillförsel av kolmono - eller dioxid överflödigt."

Den österrikiske ingenjören Walter Lüftl har i sin rapport, den sk."Lüftl- rapporten", noggrannt gått igenom dessa påståenden om dieselavgaskammare, bl.a. utfört experiment och avfärdat dem som orealistiska.

Dessutom finns det en avhandling tillgänglig, "Diesel gas chambers - myth within a myth", nu tillgänglig på Radio Islams hemsida, som också tar itu med detta ämne.




Har man alltid sagt att det var med dieselavgaser nazisterna mördade alla dessa judar i lägren Belzec, Treblinka och Sobibor?

Nej, dieselavgaser är den senaste versionen. För Belzec finns det ett antal olika versioner för hur judar massmördats där; med dieselavgaser, massarkebuseringar, med osläkt kalk i hermetiskt tillslutna godsvagnar, med Cyklon B som i Auschwitz, med elektricitet, med avföring(!) nedslängda i avträdesgropar.

Inför Nürnbergrättegången var det i Belzecs fall ett "obestridligt faktum" att judarna massmördades där med elektricitet, denna version hade odlats av propagandisterna sedan 1942:

Den sovjetiske åklagaren vid Nürnbergrättegången, L.N. Smirnov, läste upp följande inför rättegången den 19:e december 1945 om "utrotningslägret" Belzec:

"...den elektriska specialutrustningen för massutrotning av människor installerades 1942. Under förevändningen att de skulle ta ett bad, tvingades folk att ta av sig alla kläder, sedan trycktes de in i en byggnad vars golv var strömförande; där mördades de."

(Se IMT, Vol VII, sid. 633-634.)

I Stefan Szendes bok "Den siste juden från Polen" utgiven på Albert Bonniers förlag 1944, ges på sidorna 298-299 en detaljerad redogörelse av vad som beskrivs som "människokvarnen" och "likfabriken" Belzec. Enligt boken är redogörelsen baserad på "ögonvittnesskildringar" från "två judar som bistått dessa ohyggligheter" och som sedan lyckats fly därifrån. De två judarna har därefter kunnat berätta för omvärlden "om den tekniskt fulländade djävulsapparat tyskarna ordnat i Belzec".

Här har vi Szendes beskrivning av hur judarna massmördades i Belzec:

"De med judar fullastade tågen körde genom en tunnel ned till de underjordiska rum där avrättningsplatsen var belägen. (...) De fördes in i stora hallar, vilka rymde flera tusen människor. Dessa rum saknade fönster, var helt i metall och hade golv, som kundes sänkas ned.

Genom en sinnrik mekanism sänktes så golven med alla de tusentals judarna ned i en bassäng under golvet - men inte längre än att vattnet nådde dem till höfterna. Så leddes starkström genom vattnet och på några ögonblick var alla de tusentals judarna avlivade.

Sedan lyftes golvet med alla liken upp ur vattnet. En annan ström kopplades på och i de stora hallarna blev nu glödande hett som i en krematorieugn tills alla lik förbränts till aska.

Väldiga lyftkranar vinschade upp golvet och tömde askan. Röken leddes ut genom stora fabriksskorstenar.

Proceduren var överstånden. Utanför infarten till tunneln stod nästa tåg och väntade. (...) Den moderna tekniken i nazistisk regi firade triumfer. Den hade löst massdödandets problem."

En högst pikant historia. I förordet till den svenska utgåvan skriver Szende att "denna bok innehåller sanningen och inget annat än sanningen".

På baksidan av boken konstaterar Bonniers förlag att Stefan Szende:

"...har verkställt en omfattande kontroll av alla uppgifter och kan på grundval av sin mångsidiga kunskap om Europa av idag gå i god för framställningens vederhäftighet. (...) Boken har alltså blivit den sanna och hitills enda berättelsen om 5 millioner judars förintande..."

Stefan Szendes bok blev en bästsäljare och 1945 gavs den ut på engelska med titeln "The Promise that Hitler Kept". Szende själv tillhörde den politiska eliten, han var sedan länge en god vän med den tyske socialdemokraten Willy Brandt.

Numera påstås det även som bekant att nazisterna avlivade judar en masse med dieselavgaser i Treblinka-lägret men under Nürnbergrättegången var det annorlunda.

Den tyske guvernören i det ockuperade Polen, Hans Frank, anklagades i Nürnbergrättegången den 5:e december 1945, under åtalspunkt Nr 6, för att ha beordrat installationen av avrättningscentra i Treblinka-lägret och för att judarna där skulle ha massavlivats "i ångfyllda kammare".

Enligt Nürnbergdokument PS-3311:

"De tyska myndigheterna, som agerade på gereralguvernören dr. Hans Franks order, grundade utrotningslägret i Treblinka mars 1942 med syftet att där massutrota judar genom att kväva dem i ångfyllda kammare."

Dokumentet berättar även att:

"Ångan från ångpannorna leddes via rörledningar till kamrarna. Golven i kamrarna är av terrakotta och blir mycket hala när det är fuktigt."

"Alla offer var tvungna att ta av sig sina kläder och skor, vilka senare samlades ihop, varefter offren, kvinnor och barn först, föstes in i dödskamrarna."

"Efter att ha fyllts till maximal kapacitet, tillslöts kamrarna hermetiskt och ångan släpptes in. På några minuter var det över."

(Se IMT, Vol III, sid. 632-633, samt IMT, Vol XXXII, sid. 154-158.)




SS-mannen Kurt Gersteins "bekännelse" används av bl.a. historikern Peter Englund som ett huvudbevis för "förintelsen", framför allt i Belzec. Är Gersteins berättelse trovärdig?

Nej, SS-mannen Kurt Gersteins berättelse saknar all trovärdighet, t.o.m. ledande förintelseanhängare har på sista tiden börjat tillstå att Gersteins vittnesmål är problematiskt.

Kurt Gerstein skall, i egenskap av SS-man, ha besökt lägret Belzec 1942 och där bevittnat massmord på judar med dieselavgaser, samt därefter besökt Treblinka-lägret. (När hans historia först dök upp struntade Nürnbergrättegången i att använda den eftersom versionen då var att judar massmördats i Belzec med elektricitet). Efter att ha nedtecknat sin "bekännelse" i fransk fångenskap tog Gerstein sitt liv den 25 juli 1945.

Gersteins "bekännelse" finns i sex cirkulerande versioner som hittils kunnat hittas, där alla versionerna på många och avgörande punkter motsäger varandra. Och Gersteins berättelse innehåller dessutom de mest fantasifulla historier. Några belysande exempel:

Gerstein hävdar bl.a. att vid Treblinka-lägret ett 35-40(!) meter högt berg med kläder tornade upp sig.

Att nazisterna i Belzec, pressade in 700-800 judar i en gaskammare med en yta på bara 25 m2, d.v.s. 28-32 människor/m2. Gerstein säger ordagrannt i sin "bekännelse": "De nakna människorna står på varandras fötter, 700-800 på 25m2, 45 m3!" (Version T1). Och han upprepar påståendet några rader senare.

Han påstår att nazisterna mördade miljoner barn i Auschwitz genom att tvinga dem dofta på cyanidindränkta trasor.

Gerstein hävdar bestämt i sin "bekännelse" att enbart i lägren Belzec och Treblinka har 25 miljoner människor gasats ihjäl av nazisterna.

Detta var bara några av punkterna angående Gersteins vittnesmål. Revisionisterna har skrivit åtskilligt om honom, bl.a. italienaren Carlo Mattogno och hans verk; "Il Rapporto Gerstein - Anatomia di un falso" samt fransmannen Henri Roques doktorsavhandling, "The "Confessions" of Kurt Gerstein".

För att kringå problematiken med Gersteins berättelse/er har Peter Englund i sin uppsats "Belzec, Polen - Tisdagen den 18 augusti 1942" ("Det Eviga Hatet", 1993,) medvetet manipulerat Gersteins text när han reproducerat den och tagit bort de delar som inte passat Englunds teser, och sedan låtsas som om de borttagna styckena aldrig existerat.

En noggrann studie av Englunds bedrägerier står att läsa i Radio Islams tidning Nr 2 och Nr 3-4:

Peter Englund - Historiker som berättar historier, del 1 och 2




Är inte de bilder på likhögar som visas i böcker och på TV bevis på "förintelsen"?

De högar med utmärglade lik som som ofta visas, härstammar från läger i Tyskland som Bergen-Belsen, Dachau där det idag är erkänt att inga gasningar skett.

I krigets kaotiska slutskede ledde de allierades massbombningar av kommunikationsnäten till att försörjningslinjerna till koncentrationslägren bröt samman. De utmärglade kropparna härstammar från de människor som föll offer för svält och de sjukdomar som p.g.a. brist på bl.a. Cyklon B, kunde spridas fritt bland de internerade.

60% av Dachaus totala dödsantal dog under de sista 6 månaderna av lägrets 5-åriga existens, som en följd av ovannämnda skäl och den oerhörda överbefolkningen av lägret i krigets slutskede.

I det ökända lägret Bergen-Belsen, som man oftast visar bilder ifrån (de gigantiska massgravarna, den brittiska bulldozern som brutalt skyfflar kropparna framför sig), där dog hela 14 000 fd. fångar efter det att de brittiska soldaterna befriat lägret 15 april 1945.

(Se Encyclopaedia Judaica, Vol 8, sid. 859, och "The Holocaust", Martin Gilbert, 1986, sid. 793-795).

Martin Broszat, känd förintelsehistoriker från Institutet för Nutidshistoria i München skrev 1976 i Supplement B 19/76, 8 maj, i tidningen "Das Parlament" (Bonn), sid. 6:

"I exempelvis Bergen-Belsen, fann de brittiska soldaterna tusentals lik av judiska fångar när de befriade lägret, vilket gav intrycket av att detta var ett av de ökända utrotningslägren. I själva verket dog många judar i både Bergen-Belsen och i Dachaus satellit-läger under de sista veckorna innan krigslutet som ett resultat av de hastigt improviserade förflyttningarna och evakueringarna av judiska arbetare från de getton som alltjämnt existerade, från arbetslägren och från koncentrationslägren i Öst (Auschwitz)..."

Ofta gör massmedia bedrägliga "misstag" där reportage om "förintelsen" i Auschwitz blandas ihop med bilder från exempelvis likhögarna i Bergen-Belsen. På detta sätt tror betraktaren att bilderna skall föreställa judar som "gasats" ihjäl. Det är också därför många människors spontana reaktion på revisionisternas argument ofta är i stil med att; "men det finns ju dokumentära arkivfilmer som bevisar förintelsen!", "TV har ju visat bilder på massgravarna!", etc.




Vad hände med de tyska koncentrationslägren efter andra världskriget?

Flera av de tyska koncentrationslägren konverterades efter kriget till krigsfångeläger för tyska soldater som kapitulerat. Tillståndet i dessa allierade läger var ofta lika illa som det var under de sista månaderna av nazistiskt styre.

I östra Tyskland konverterade Sovjet kända nazistiska koncentrationsläger som Sachsenhausen, Buchenwald och Fünfeifen till "specialläger" för NKVD där tyskar, både fd. soldater och civila hölls fängslade av de sovjetiska ockupationsmyndigheterna.

Totalt fanns det 11 sådana "specialläger" i östra Tyskland mellan 1945-1950 och dödligheten i dem var mycket hög. Sovjetmyndigheterna har själva tillstått att minst 43 000 av dessa internerade tyskar dog. De senaste uträkningarna gjorda av författaren Norman M. Naimark i hans bok "The Russians in Germany - A History of the Russian Zone of Occupation 1945-1949" är att av totalt 240 000 tyskar inspärrade i dessa läger dog hela 95 000, vilket alltså innebär en dödlighet på över 40%. En siffra som vida överstiger den för nazisternas läger under det pågående andra världskriget. Naimark baserar sina fynd på de efterforskningar han gjort i tyska, ryska och amerikanska arkiv.

Den 22 oktober recenserades boken i "New York Times Book Review" och fick där betyget en "mästerlig analys av den sovjetiska ocupationen ...den rikhaltiga dokumentationen är en av bokens starka sidor".

Dock är det ingen som vågar dra paralleler och fråga varför alla dessa efterkrigsoffer tillåtits glömmas bort, särskilt eftersom Naimark visat att de flesta som dog var dissidenter och sk. "klassfiender" och inte nazistförbrytare. Var är de upprörande bilderna på likhögarna från dessa läger? Vart tog den massmediala uppmärksamheten vägen?

En liten parentes:

Förra året kom den judiske författaren John Sacks bok "An Eye For an Eye" ut. Den handlar om alla de koncentrationsläger i Polen som uppfördes efter andra världskrigets slut där tiotusentals tyskar hölls fängslade. Enligt denne judiske författare var 75% av dessa lägerkommendanter judar, och de behandlade de tyska internerna mycket grymt. Enligt Sacks åttaåriga efterforskningsarbete dog 75 000 tyskar i dessa läger, flera av dem misshandlade till döds av de revanschlystna judiska lägerkommendanterna och deras underhuggare.

I Tyskland har de judiska organisationerna gjort allt för att hindra spridningen av Sacks bok, de fruktar att de skall förlora greppet över tyskarna och deras "kollektiva skuldmedvetande för förintelsen".




Men de bilder vi visas i media och i filmer, är inte de bevis på att "förintelsen" ägt rum?

Många av de fotografier som skall föreställa tyska illdåd är förfalskningar. Antingen har fotografierna retucherats eller också målningar fotograferats. Fotograferade målningar ger ofta en mycket trovärdig äkthetsstämpel. Simon Wiesenthal har använt sig av denna metod och avslöjats.

Efter kriget spelade regissörer från Hollywood in spelfilmer "för att skildra koncentrationslägrens fasor". Dessa filmer presenteras nu i bl.a. svensk TV som autentiska filmer från koncentrationslägren. Stillbilder från dessa spelfilmer presenteras som fotografier från koncentratonslägren.

Men förintelsepropagandister har även använt sig av autentiska bilder och försett dem med en passande bildtext. Likhögar med döda tyska kvinnor och barn från terrorbombningarna av Dresden, Hamburg, och Berlin har presenterats som mördade judar av förintelsepropagandisterna.




Bevisar inte flygfotona tagna av de allierades flyg över Auschwitz sommaren 1944 "förintelsen"?

I februari 1979 släppte slutligen den amerikanska underrättelseorganisationen CIA de flygfoton som tagits av de allierade över Auschwitz-Birkenau komplexet sommaren 1944, - "The Holocaust Revisited: a Retrospective Analysis of the Auschwitz Birkenau Extermination Complex" - var titeln på CIA's bok som innehöll bilderna.

På dessa flygfoton över Auschwitz från 26 juni och 25 augusti 1944, då avlivandet skall ha pågått som mest, syns dock ingen bolmande rök från krematoriernas skorstenar som det påstås ha gjort. Och man kan inte se några "köer" till de påstådda gaskamrarna.

Inga av de beryktade 6 meter djupa likbrännargroparna står att finna, inga gigantiska likbål syns till, allt de som propagandisterna påstått visar sig inte ha någon som helst förankring i verkligheten.




Högarna med glasögon, kläder, hår, och guldtänder, är inte de bevis på att en utrotning ägt rum?

De är ett bevis på att man tillvaratog alla resurser för att kunna återanvända dem. Hårhögarna bevisar att alla internerade fick håret avklippt vilket är logiskt med tanke på att tyfusbärande löss sprids via kläder och hår (jämför med dagens kortsnaggade soldater). Att man drog ut guld- tänder från lik som skulle kremeras är inte konstigt, även om det verkar makabert, med tanke på den akuta bristen på viktiga ädelmetaller under krigsförhållandena.

T.o.m. fransmännen tillvaratog hår från folk som klippts, under kriget.




Många tror att tyskarna gjorde tvål av judarna, stämmer detta?

Påståendet att tyskarna gjorde tvål på sina offer hör till en av de värsta krigslögnerna i modern historia. Under åratal har den spridits av olika judiska propagandister och har via massmedia, som älskar det makabra och vedervärdiga, lett till att den denna simpla lögn upphöjts till "sanning".

Under Nürnbergrättegången tog den sovjetiske åklagaren Smirnov upp denna anklagelse och presenterade sina bevis; ett "erkännande" från en som arbetat med tvålproduktionen (bevis USSR-197), "vittnesmål" från brittiska krigsfångar som tvingats delta i tvåltillverkningen (bevis USSR-264 och USSR-272) ett "recept" för hur man gör tvål av människor (bevis USSR-196) och sluligen en bit av den famösa tvålen, Nürnbergbevis USSR-393.

Den kände judisk-sovjetiske propagandisten Ilya Ehrenburg skrev i sin bok "The War: 1941-1945", sid 30:

"Jag har hållit i min hand en bit tvål märkt med de legendariska "rent judisk tvål", tillverkad av kropparna efter de förintade. Men det finns inget behov att prata om dessa saker. Tusentals böcker har skrivit om det."

Den kände judiske "nazistjägaren" Simon Wiesenthal hör till en av de ivrigaste spridarna av denna krigslögn. I tidningen "Der neue Weg" nr 17/18 1946 skrev Wiesenthal om "tvålfabriken" i Belzec:

"Fabriken fanns i Galizien, i Belsetz [Belzec]. I denna fabrik användes 900 000 judar som råmaterial."

"För den civiliserade världen är det kanske obegripligt, med vilken förtjusning nazisterna och deras fruar betraktade denna tvål. I varje bit tvål såg de en jude, som man trollat in i den och därmed förhindrat att en ny Freud, Ehrlich eller Einstein fick växa upp."

Numera är det erkänt från centralt judiskt håll att inga tvålar någonsin gjorts på judar.

Deborah Lipstadt en av förintelsedogmens "auktoriteter" skrev redan 16/5 1981 i "Los Angeles Times":

"Faktum är, att nazisterna aldrig använde kropparna efter judar, eller för den delen av några andra för tvålproduktion."

Senare har andra "auktoriteter" från judiskt håll erkänt att ingen tvål gjorts på judar, bl.a. Gitta Sereny och Walter Laqueur. Och april 1990 erkände Shmuel Krakowski, arkivchef på förintelsemuséet Yad Vashem i Israel och professor Yehuda Bauer samma sak (se "Northern Californian Jewish Bulletin" 27 april, 1990).

Tvål-lögnen är inget annat än en avskyvärd krigslögn som först dök upp under första världskriget då tyskarna påstods ha gjort tvål av stupade engelska och franska soldater. Denna lögn erkändes som just en sådan av britterna efter kriget, men 20 år senare var det dags att damma av den och återanvända den mot tyskarna än en gång.

Personer som sprider uppgifter att tyskarna gjorde tvål av judar som de sedan med glädje använde när de badade gör sig verkligen skyldiga till "missaktning mot folkgrupp", i detta fall mot tyskarna.

Och tänk tanken att palestinierna någonsin skulle kläckt ur sig och påstått att judarna samlat ihop hundratusentals palestinier i exempelevis Negev-öknen i Israel, och där massmördat dem och sedan tillvaratagit kropparna som tvål och gödsel! Tänk om palestinierna någonsin hävdat något sådant! Visst skulle det låta fullständigt befängt, men det är ju precis det sionisterna har tutat i folk att tyskarna skall ha gjort med judarna under andra världskriget.

OBS:

Inskriptionen R.I.F. på tvålarna stod inte för "Rein Jüdisches Fett" - Rent Judiskt Fett, som propagandisterna länge påstått, utan i stället för den tyska beteckningen "Reichsstelle für Industrielle Fettversorgung", d.v.s. Rikscentralen för industriell fettförsörjning.





Gjorde nazisterna lampskärmar av huden från mördade koncentrationslägerfångar?

Nej, idag är det erkänt att nazisterna inte gjorde lampskärmar (och andra ting såsom handskar, plånböcker), av huden från koncentrationslägerfångar.

Under Nürnbergrättegången användes dock detta påstående för att bevisa hur ohyggligt hemska tyskarna var. Dokument 3420-PS, 3421-PS, 3423-PS "bevisade" att tyskarna utvalde de tatuerade fångar som var "de mest artistiska exemplaren", mördade fångarna, flådde dem och gjorde "lampskärmar och hushålls-prydnader av huden" (dokument 3420-PS). Dokumenten arkiverades som bevis USA-252 och USA-253 mot tyskarna. Även Sovjet presenterade "bevis", USSR-393, som bestod av "några exemplar av nästan färdiggarvad mänsklig hud".

Redan 1976 erkände chefen för den amerikanska ockupationszonen i Tyskland, general Lucius D. Clay att de påstådda lampskärmarna ej var äkta, utan var gjorda av "getskinn".

Och 1995 tillstår slutligen Volkhard Knigge, chefen för Buchenwalds minnesplats, och det läger där de första lampskärmsryktena spreds, att det "vid undersökningar nyligen" är bevisat att de berömda lampskärmarna som uppvisats i självaste verket är gjorda av "svinläder":

"Också "lampskärmar" som påståtts vara gjorde av människohud har vid undersökningar nyligen visat sig vara av svinläder."

(Pressmeddelandet från DPA, Deutsche Pressagentur, 4 april, 1995.)

Alltså har ledande källor helt sågat historien om lampskärmar av mänsklig hud.

Men så sent som i Aftonbladet 27 januari 1995 kunde man läsa följande osanningar:

"DEN BRUTALA SANNINGEN. Förintelsen av dem som inte passade in i nazisternas världsbild var ohygglig. Alla fångar klipptes. Håret skulle användas till stoppning, tyg och garn. Feta fångar förvandlades till tvål. "Äkta judetvål", stod det på tvålbitarna som delades ut till fångarna. (...) Tatuerade fångar flåddes. Huden användes till lampskärmar, små handväskor och handskar."

Och Stéphane Bruchfeld från Svenska Kommittén mot Antisemitism, skrev i sin skrift "Förnekandet av Förintelsen" från 1995, sid 17:

"I koncentrationslägret Buchenwald förekom att tatuerad människohud garvades och användes till t.ex. lampskärmar."

Så trots att lögnen är avslöjad fortsätter propagandister att sprida dessa krigslögner och hetspropaganda, och de lär tyvärr göra så i många år till.

Sanningen och historiska fakta är inget de respekterar, det viktiga för dem är de propagandistiska vinster man kan dra av att sprida vissa historier, det är det enda som räknas. När de anser att en lögn tjänat ut sitt syfte, kan de sedan själva välja att dumpa dem. (Se exempelvis Israels revision av den historiska Massada-myten som sionisterna själva odlat, och vars syfte var "att ena judarna", men som nu när detta är gjort, bekvämt kan avvecklas.)




Hur många judar fanns det i Tyskland och tyskockuperade Europa under kriget?

Enligt flera samstämmiga demografiska uppskattningar fanns det maximalt 3 miljoner judar i det tyskockuperade Europa under kriget.

De flesta av Polens 2 600 000 judar hamnade i den sovjetiska zonen när Polen styckades mellan Tyskland och Sovjet 1939. Bara c:a 800 000 polska judar hamnade i den tyska zonen, de övriga 1 800 000 hamnade under sovjetisk kontroll.

När sedan tyskarna invaderade Sovjetunionen 1941 flydde och deporterades flertalet av de polska och sovjetiska judarna till det inre av Sovjet utom räckhåll för tyskarna. Judiska siffror anger att 2 miljoner judar fördes bort från nazisterna på detta sätt, många av dem deporterade av Stalins NKVD.

Judiska uppgifter tyder på att mellan 750 000-900 000 av dessa polska judar deporterades med tåg till koncentrationsläger i Sibirien.

Samma judiska uppgifter gör gällande att av dessa judar dog minst 150 000 (vissa anger 450 000 omkomna!) av umbäranden under resan dit och i självaste lägren.

(Se exempelvis Henry Edward Schultz, ordförande för USA's avdelning av B'nai B'riths Anti-Defamation Leagues vittnesmål i "Treatment of the Jews by the Soviet", House of Representatives, 83rd Congress, New York, september 22-23, 1954, sid. 40, och "Zionism and Judaism in Soviet Russia", Aaron Pechenick, New York, 1943, och "Soviet Russia and the Jews", Aronsson, sid. 12.)

Man kan undra varför sionisterna aldrig talar om alla dessa döda judar, döda i boskapsvagnar och koncentrationsläger i Sovjet. Varför har detta tystats ner?

Salomon Schulman judisk skribent och hängiven sionist ger kanske en ledtråd till varför, i en artikel han skrev om judarna i Sovjet i Svenska Dagbladet 25 september 1994. Där tillstod Schulman att:

"...i Gulagarkipelagen 11 av 12 lägerchefer rekryterades bland judar."

Uppenbarligen kan en självrannsakan bland judarna vara på plats.




Om judarna i Europa inte utrotades av nazisterna, vad hände med dem då?

Många överlevde, många omkom i bl.a. partisankrig liksom i tyfusepidemier och av svält och många har spårlöst försvunnit i de kaotiska förhållandena i Östeuropa och i Stalins Sovjet.

Som statslösa - "displaced persons" - emigrerade ett mycket stort antal till USA, Argentina och Canada - och till Palestina. (Det är ju en annan fråga hur många som kan ha överlevt och hur många som omkommit och hur många som dödats, bl.a. i pogromer i Östeuropa.)

I de många uppräkningarna om "förintelsens offer" står alltid de judiska förlusterna i Polen och Sovjet för de absolut största dödstalen. Exempelvis anger det ansedda judiska uppslagsverket "Encyclopaedia Judaica" att i det "polsk-sovjetiska området" skall hela 4 565 000 judar dött, av totalt 5 820 000 "offer för förintelsen" - d.v.s. 78%.

Som vi sagt hamnade inte mer än 800 000 judar i den tyska ockupationszonen i Polen, och när tyskarna väl attackerade Sovjet 1941, hade NKVD's deportationer och den judiska flykten undan de framryckande tyskarna fört 2 miljoner judar långt in i Sovjets inre.

Eftersom sionisterna vet att deras sifferexercis ej håller måttet har de sökt att i efterhand få ner antalet judar i Sovjet efter andra världskriget till en mycket låg siffra, för att på så sätt ge sken av att miljoner judar "försvunnit", underförstått "förintats". Därför har man angivit att siffran på antalet judar levande i Sovjet (i början av nittiotalet) skulle vara bara 2-3 miljoner.

Men nu börjar sanningen träda fram eftersom sionisterna vill återuppliva de "försvunna" ryska judarna så att de kan användas av den sionistiska rörelsen för att bosätta Palestina. Uri Dan, israelisk journalist från Tel Aviv, berättar i "New York Post", 1 juli, 1991, sid. 16, att ända tills då (1991) hade de ryska myndigheterna angett antalet ryska judar till 2-3 miljoner:

"Men de israeliska sändebuden som nu kan resa fritt i Sovjetunionen tack vare de förbättrade diplomatiska förbindelserna, rapporterar att en totalsiffra på mer än 5 miljoner vore mer exakt."

Och i den amerikansk-judiska tidningen "Jewish Week", 2 augusti, 1991, avslöjar Wolf Moskowich, ordförande för Institutionen för Ryska och Slaviska Studenter vid Hebreiska Universitet i Jerusalem, att de sovjetiska judarnas antal kan vara så högt som upp "till 12 miljoner".

Där har vi de "försvunna" judarna på sovjetiskt territorium, alldeles levande och nu på standby-läge, för att åka ner och bosätta sig på ockuperad palestinsk mark!




Hur många judar överlevde då den nazistiska ockupationen?

Den judiska tidningen "Der Aufbau", New York, 30 juni, 1965, angav att till dags dato hade hela3 375 000 judar begärt ersättning från Tyskland för lidanden under tysk ockupation under kriget. Eftersom judarna tillåter sådana erkännanden i sina egna tidskrifter förstå man att denna härva är svår att hemlighålla.

Om 3 375 000 judar överlevde tysk ockupation och begär skadstånd från Tyskland lämnas det ju inte mycket utrymme för "6 miljoner mördade judar", det förstår vem som helst.




Varför fruktar sionisterna revisionisternas forskningresultat?

Man kan förstå att sionisterna är rädda för revisionisternas väl dokumenterade forskningsresultat.

Ty 200 000 döda judar, offer i de nazistiska koncentrationslägren under en period på c:a 5 år, de allra flesta döda av sk. "naturliga orsaker", är en siffra som lätt bleknar i jämförelse med andra mindre kända brott under och efter andra världskriget som inte fått en tusendel av den uppmärksamhet som judarnas död:

Hur ofta får man höra talas om de 140 000 japaner, huvudsakligen civila, som satte livet till den 10 mars 1945 när amerikanerna bombade Tokyo med brandbomber? Världens största eldsvåda, enligt Guiness Rekordbok, årgång 1981!

Under de allierades bombningar av Dresden 13-15 februari 1945, beräknas minst 135 000 tyskar, främst civila flyktingar, ha dödats. Dresdens stadsförvaltning uppger idag drygt 200 000 dödsoffer för denna krigsförbrytelse som pågick under två dagar med spräng- och brandbomber, mot en försvarslös stad. Det tyska luftförsvaret var, i detta slutskede av kriget, i det närmaste noll.

Den amerikanska atombombningen av Hiroshima 6 augusti 1945 kostade c:a 140 000 människoliv. Många brändes ihjäl, andra dog en fruktansvärd kvalfylld död av sviterna från brandskador och radioaktivitet.

Tre dagar senare, 9 augusti 1945 anfalls den japanska staden Nagasaki, med samma vapen. Minst 80 000 människor, främst civila japaner, får sätt livet till.

Bara de allierade konventionella bombmattorna över tyska och japanska städer beräknas ha berövat 600 000 tyskar och ytterligare hundratusentals japaner livet. Det rör sig här huvudsakligen om civila offer, eftersom den allierade politiken var just att ödelägga dessa länders storstäder och bestraffa den civila befolkningen.

Kom ihåg att som vi sade tidigare avled, förutom c:a 200 000 judar i koncentrationslägren, ytterligare några hundratusen judar av krigs- och icke-krigsrelaterade orsaker, men det är de judiska förlusterna i koncentrationslägren som är de intressanta ty propagandans budskap är att "sex miljoner judar dog i nazisternas läger".




Om 200 000 judar dog i nazisternas koncentrationläger för 50 år sedan, hur många irakier dog och dör alltjämt som ett resultat av det krig judarna genomdrev mot Irak för fem år sedan genom intensiv lobbyverksamhet och propaganda enligt en sionistisk politik att förinta arablandet Irak?

Den 1 december 1995 meddelade både DN och Svenska Dagbladet att FN's mat- och jordbruksorgan FAO kommit fram till att 570 000 irakiska barn till dags dato dött som ett resultat av det sk. "Gulfkriget" 1991 och dess fruktansvärda verkan på irakiernas hälso- och sjukvårdssytem. Ett system som kollapsade efter det att de sionistiskt styrda "allierade" bombplanen riktat in sig på att slå ut det civila samhället i Irak och därmed bombade sönder vattenreningsverk, kraftstationer, broar, mjölkersättningsfabriker, silos, bevattningssytem, sjukhus, etc, och sedan utsatte det sargade irakiska folket för en bojkott utan like, där inte ens mediciner och mat tillåts in i landet med en katastrofal dödlighet som följd.

Barnadödligheten har femdubblats som ett resultat av kriget och sanktionerna. Vatten- och de sanitära förhållandena är så katastrofala att, enligt FAO's rapport, tiotusentals irakiska barn fortlöpande dör i diarrésjukdomar och undernäring.

Vad sionisterna med sin Irak-politik uträttat är ett folkmord i modern tid, ett mord som fortgår varje dag som man förvägrar irakierna rätten att återuppbygga sitt land, och hindrar deras handel med omvärlden och möjligheten att få in läkemedel och föda till befolkningen.

Förutom dessa 570 000 döda barn, döda för en medveten utsvältningspolitik från Västerländsk - läs sionistisk - sida mot Irak för dess vägra att lyda de sionistiska direktiven, har även hundratusentals vuxna irakier avlidit p.g.a. kriget. Bara självaste krigshandlingarna januari-mars 1991 orsakade minst 150 000 människors död.

De ovannämnda artiklarna i DN och SvD gömdes undan på tidningarnas spalt för "Utrikes Notiser" när de publicerades, på en plats där mycket få läsare tittar. Detta när uppgifterna är så allvarliga att de borde ha slagits upp på en helsida; självaste FN tillstår ju nu att över en halv miljon barn dödats p.g.a. en medveten förd politik!

Med dessa uppgifter i bakhuvudet blir det lättare att förstå varför sionisterna inte accepterar att man ser på den sk. "förintelsen" med en granskande och kritisk blick, ty man kommer då att förstå att judarnas påstådda lidanden under kriget för 50 år sedan har nått vansinnigt uppblåsta proportioner, där offren för dagens sionism fullständigt förtigs trots att de lider något fruktansvärt, och som vi här visat, huvudsakligen barn drabbas.




Hur fortgår den sionistiska lanseringen av "förintelsen" och varför?

"Förintelsen" är i sig ett begrepp, ett fenomen som de senaste åren lanseras allt hårdare från judiskt håll likt en marketing-kampanj för ett nytt hårschampoo.

Man kan tydligt se hur trenden drogs igång i slutet av 70-talet, i samband med att man producerade filmstjärne-TV-serien "Förintelsen" i USA som sedan visades i alla Västländer. I Sverige har den visats flera gånger, alltid i samband med sionistiska illdåd i Libanon, bl.a. i direkt samband med israeliska arméns iscensatta massmord på drygt 1 500 palestinska flyktingar i flyktinglägren Sabra och Shatila under Israels angreppskrig i Libanon 1982. Då tjänade TV-serien som "vaccin" och "botemedel" för de svenskar som kunde tänkas ha blivit negativt inställda till judendomen och dess sionism när Israels illdåd uppdagades för omvärlden.

Sen dess har antalet artiklar, TV-filmer, pjäser, om "förintelsen" ökat i lavinartad form. Det går inte en dag utan att man på DNs, SvDs, Göteborgs-postens kultursidor eller på Radio och TV får höra om "förintelsen". Det har numera blivit en oskriven regel.

Judarna i Sverige, med Hédi Fried och Jerzy Einhorn i spetsen, driver kampanjer för att "förintelsen" skall bli en obligatorisk del av svensk skolundervisning, helst vill de se den som ett separat ämne.

Hösten 1995 rapporterade de judiska tidningarna triumferande att EU's parlamentet "beslutat föreslå" att en "Förintelsens Dag" skall införas i alla EU-länder.

Sist på modet är att bygga "förintelsemuséer". I Washington DC, USA, uppfördes ett museum, invigt 1993, som kostat över en miljard kronor, efter intensivt judiskt lobbying-arbete. Och i Sverige försöker våra sionister uppföra dylika byggen, allra helst vill de ha ett Holocaust-museum i landets huvudstad, Stockholm. De påstår att uppförandet av sådant museum skulle vara ett bra "botemedel mot antisemitism och rasism".

Antisemitism är dock ett ihåligt begrepp eftersom de judiska chauvinisterna stämplar alla som är kritiska mot judisk rasism, överhöghet och ockupation som just "antisemiter".

Och att byggnadsverk i sionismens tjänst, en rörelse som FN 1975 stämplade som rasistisk, skulle motverka rasism, det är verkligen en logisk kullerbytta som bara sionister kan få att gå ihop.

Rasism kan omöjligen bekämpas med mer rasism!




Varför får inte revisionismen en ärlig presentation i media?

Det finns både politiska och ekonomiska skäl. Segermakterna, både i Väst och i Öst, utnyttjade "förintelsen" i krigspropagandan för att sedan skapa sin nya världsordning. Man fruktar att sanningen kan allvarligt rubba tilltron till de politiskt mäktiga och till den världordning som de skapat och representerar.




Hur har "förintelsen" gynnat den judiska staten och det judiska folket?

"Förintelsen" befriar judarna från varje form av gruppkritik. Den ger dem en samhörighetskänsla genom vilken deras ledare kan kontrollera dem.

100:tals miljarder D-mark har pressats ur Tyskland i form av enorma skadestånd som bidrar till att hålla det internationella socialfallet Israel vid liv.

Dr. Nahum Goldmann, judisk ledare och chef för både Världssionistiska Organisationen och Judiska Världskongressen beskriver på sida 139 i sin biografi "Den judiska paradoxen", de tyska skadeståndens oerhörda vikt för staten Israels existens:

"Utan de tyska skadestånden, som började verka under tio första åren av statens existens, skulle Israel inte haft hälften av sin aktuella infrastruktur: alla tåg i Israel är tyska, elektriciteten är tysk, liksom en stor del av industrin - för att nu inte tala om de individuella pensioner, som utbetalats till de överlevande. Ännu idag mottar Israel årligen hundratals miljoner dollar i tyska pengar."

"Förintelsen" används också av den judiska lobbyn i USA för att kontrollera USAs utrikespolitik så att den gynnar Israel på bästa sätt. Och det är inget man från sionistiskt håll vill förlora.

Ty som den sionistiske juden W.D. Rubinstein yttrade sig i "Nation Review", Australien:

"Om det visade sig att förintelsen var en bluff skulle Israels främsta vapen gå om intet."

Det sk. "Gulfkriget" är ett bra exempel på hur judarna hela tiden refererade till "förintelsen" som argument varför Irak måste bombas till stenåldern; Israel och dess judar påstod sig vara hotade av "Iraks missiler laddade med tysk gas", etc.

Med "förintelsen" har man också skapat en ny mytologi med vilken man legitimerar sionisternas rov av Palestina och fortsatta brott mot mänskligheten och inpräglar ett kollektivt skuldmedvetande hos främst det tyska folket, men också i hela Västvärlden. "Det skall bli ränta på skuldkänslor" sade Tikkanen.

Det är därför man från sionistiskt håll är så rädd för revisionisternas landvinningar, det är oerhört mycket som står på spel.

Den judiske professorn Friedlander, citerad i den australiensisk-judiska tidningen "The Australian Jewish News" 3 oktober 1980, sammanfattar denna sionistiska rädsla:

"Den revisionistiska historikerskolan, de som säger att förintelsen aldrig ägt rum, att den är ett judiskt påhitt, är mycket mer oroande än länders politiska ställningstaganden."




Sionisterna påstår att de som ifrågasätter "förintelsen" är "antisemiter" och "nazister", stämmer det?

Att kalla de som ifrågasätter "förintelsen" för nynazister och antisemiter är ett trick för att dra uppmärksamheten från de fakta och tungt vägande argument som revisionisterna presenterar. Det finns revisionister av alla raser, politiska och religiösa uppfattningar. Judar som Burg, Lilienthal och Cole, svarta som Farrakhan, kristna som Lang, vänster-socialister som Paul Rassinier, konservativa, liberaler, socialdemokrater, Muslimer, etc.

De riktiga nazisterna och fascisterna är sionisterna som tillhör en öppet rasistisk rörelse - sionismen - och likt sanna fascister inte drar sig för att med hot och våld tysta sina meningsmotståndare.




Vad har hänt med de historiker som har ifrågasatt "förintelsen"?

De har utsatts för smutskastningskampanjer, förlorat sina akademiska positioner, fråntagits sina akademiska grader, deras egendom har förstörts, de har drivits till ekonomisk ruin genom dyra stämningsprocesser eller skyhöga bötesstraff och sist men inte minst de har mordhotats, deras barn har mordhotats, de har blivit fysiskt misshandlade och i några fall mördade.

Precis som sionisterna kallar Israels regelbundna bombardemang av civila byar i södra Libanon för "fredsprocess" kallas den sionistiska åsiktscensuren och terrorn mot oliktänkande för "demokrati" och "yttrandefrihet".

Några belysande exempel på den judiska terrorn mot oliktänkande:

  • 1978 bombmördas den franske revisionisten Francois Duprat som straff för att han spridit en revisionistisk pamflett.

  • 1984 totalförstörs revisionisternas institut i USA, efter en anlagd brand. Dessförinnan hade institutet utsatts för upprepade bombattacker.

  • 1989 attackerar judiska aktivister Robert Faurisson och misshandlar honom svårt; käken krossas, flera tänder slås ut, revben knäcks. Förbipasserande lyckas avvärja att Faurisson slås ihjäl.

  • 1993 skickar den judiska organisationen Betar i Frankrike ett 30-tal aktivister till Stockholm med order från den fd. israeliske officeren Moshe Cohen, att med våld krossa professor Faurissons planerade möte i Sverige. De judiska aktivisterna, beväpnade med huvor, stenar, och slagträn attackerar civilkädd svensk polis som försvarar mötet, varav en polis såras och förs till sjukhus.

  • 1995 attackeras den kanadensiske revisionisten Ernst Zündels hem med brandbomber med omfattande förstörelse som följd. I samma veva upptäcks en brevbomb bland Zündels post, som lyckligtvis ej hann explodera och kan desarmeras.

  • 1996 attackerar judiska terrorister en bokhandel med revisionistisk litteratur i Paris. Böcker förstörs, och flera personer misshandlas, däribland bokhandelns åldrade föreståndare Georges Danesco, som förs till sjukhus med skallskador.

Detta var några få exempel på den terror de judiska grupperna utövar mot de som efter noggranna forskningar kommit fram till att den judiska versionen av andra världskriget, och vad som då skall ha hänt judarna, är en av de största härvorna i modern tid, en av vår tids största myter.

Men denna judiska terror är bara tecken på den desperation som propagandisterna känner inför den revisionistiska anstormningen, och avskräcker inte folk från att forska vidare, utan tvärtom.

Ty, som Robert Faurisson brukar säga:

"Revisionismen är den största intellektuella utmaningen i slutet av det tjugonde århundradet."


 



För mer revisionistisk information, besök vår revisionistiska sida.

Läs också:

Sionism - FAQ

Israel - FAQ


"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak. [...] Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."

- Willy Salomon, vice ordförande Stockholms Judiska Församling, Judisk Krönika, nr.4-5/1988.


Palestine banner
Viva Palestina!

Senaste upplagt


Islamofobi och sionism

En tom säck kan inte stå
Revisionistisk bok av Lars Adelskogh

De svenska judarna och Israel
- citaten från ledande judar säger allt!

Foton 

Pravdas intervju med Ahmed Rami     


Talmud unmasked
Talmud: en sionistisk operationsmanual


Israelobbyn och Förenta Staternas utrikespolitik
Av John J. Mearsheimer & Stephen M. Walt

Jan Myrdal intervjuas av Hizbollahs tidning

Mein Kampf
Av Adolf Hitler

"Varför skulle araberna gå med på fred? Om jag vore arab-ledare skulle jag aldrig träffa några överenskommelser med Israel. Det är naturligt: vi har stulit deras land."

- David Ben-Gurion, Israels första premiärminister


Det judiska Bonnierimperiet
- verktyg i Israels tjänst


Elie Wiesel: falskt vittne
Av Robert Faurisson


"Expo" - instrument i sionismens tjänst

Vad är sionism? - intervju med sionistkritikern Lasse Wilhelmson















Israels Nätverk i Sverige
Verket som avslöjar namnen på Israelmaffian och deras positioner i Sveriges maktcentra

Revisionismens segrar
Av Robert Faurisson

The Jewish hand behind Internet The Jews behind Google, Facebook, Wikipedia, Yahoo!, MySpace, eBay...

Sverigedemokraterna - i Israels sold - Bröderna Ekeroth, Bieler, Frick


Ahmed Rami intervjuar tyske general Remer i AL SHAAB 


Kan man verkligen skilja sionismen från judendomen?
- Av Ibrahim Alloush

The Founding Myths of Modern Israel
Garaudy: "Den israeliska statens grundläggande myter"


Utdrag från den sionistiska planen för Mellanöstern

Reel Bad Arabs - Revealing the racist Jewish Hollywood propaganda

Alliansen Sydafrika - Israel

Leuchter-rapporten - Den första kemiska undersökningen av "gaskamrarna"

Israel Shahak: Jewish History, Jewish Religion
Shahak: "Judisk historia"


Varför behövs en islamisk revolution? - Av Ahmed Rami

Sions Vises Protokoll

Videos - viktig samling

Samlade citat om sionismen, judendomen, Radio Islam, etc

Förbjud det judiska Gamla Testamentet!
Av Ahmed Rami

Karikatyrer

Aktivism! - Förena er i kampen!


Down with Zio-Apartheid
 Stop Jewish Apartheid!